Sista ronden mellan Wirtén och Wong

Expressen Kultur har nu utlovat slutreplik i det som rätt tråkigt kallas ”Museidebatten”.
Wongs slutreplik från igår föregicks av en replik signerad Per Wirtén i fredags.
Museidebatten för oss tillbaka till 1960-talet (länk)
Wirtén listar sina ståndpunkt som tre invändningar mot Wongs. Han skriver bl.a.:
”Min andra invändning, /…/ är den underliga diskrepansen mellan innehållet i Ann Follins korta utredningar om Världskulturmuseernas framtid och Ola Wongs nedgörande beskrivning av dem.
Hon summerade dem i DN den 11 oktober. Det finns inte ett spår av den berömda identitetspolitiken i dem – tvärtom. Wong lyckas inte förklara hur han läst dem.
Det finns däremot andra utredningar om museer i allmänhet som utmynnat i intoleranta slutsatser. Jag har aldrig sett någon annan än möjligen upphovsmännen försvara dem i kulturdebatten.
Det är uppenbart att konflikterna på Världskulturmuseerna om nödvändiga förändringar på grund av dålig ekonomi är infekterade. Jag skrev uttryckligen att jag inte vet om Follin är en dålig chef eller om personalen är onödigt motsträviga.
Mitt val att inte ”välja sida” har utlöst ett hånfullt raseri. Wong citerar Eva Myrdal, forskare på Världskulturmuseerna, som efter att först lassat av sig oförskämdheter mot mig verkar antyda att man i framtiden inte kommer kunna inspireras av Östasiatiska museets samlingar.
Det säger en del om tonläget. I synnerhet som Follins förslag handlar om att öka tillgängligheten.
Min tredje invändning var att Wong inte klargör sin allvarliga anklagelse att Follin försöker använda museerna som vapen mot Sverigedemokraterna. Återigen hänvisar han till arbetet mot ”exkluderande krafter”.
Men det innebär väl att man tar det demokratiska uppdraget på allvar? Jag utgår från att alla myndighetschefer – polischefer, rektorer, sjukhusdirektörer och museichefer – motverkar exkluderande krafter och förstärker inkluderande i sina verksamheter. Vem är emot detta?
/…/
Grälen om Världskulturmuseerna verkar inte kunna avskiljas från det här större landskapet, vår samtid.”

Slutrepliken i ”debatten om Världskulturmuseerna och normkritiken” tilldelas i Expressen Kultur karln som dragit igång hela konkarongen som tagit plats på alla möjliga kultursidor: Ola Wong.
Den normkritiska ketchupeffekten (länk)
Wong är sitt motsägelsefulla och paranoida resonemang trogen. Främste kombattant är nu snarare Wirtén än överintendent Follin. Han kallar bl.a. beslutet att bilda Världskulturmuseet för katastrofalt.
Han skriver också:
”Budskapen från exempelvis Historiska museet och Världskulturmuseerna handlar alltmer om att uppfostra publiken. Som framgår i Världskulturmuseernas organisationsplan och det redovisade regeringsuppdraget ska museerna engagera publiken i frågor om resursfördelning, klimat, mångfald, demokrati, migration och den av tjänstemän och politiker beslutade absoluta sanningen om historien och identiteter. Detta är vad ord såsom samtids- och ”framtidsrelevans” syftar på.
Det blir då nödvändigt att frisera historien eftersom folk i det förflutna levde sina liv utan en tanke på om deras samhällen skulle kunna fungera som sedelärande exempel år 2016. Detaljer överdrivs medan det politiskt olämpliga tonas ned eller fördöms.
Museerna, liksom övriga kulturinstitutioner, står och faller på allmänhetens förtroende. Tyvärr är de i full färd med att rasera sina grundstenar. De som hejar på tror att de är goda och progressiva. I verkligheten gör de jobbet åt extremisterna.”

OK, här är vi tillbaka till förmedlingsfrågan. I grund och botten är det högintressant diskussion som krokar i synen på museernas historiebruk. Förmedling av historia är aldrig opolitisk och objektiv. Historia är nu och sättet vi förstår forna kulturer, historiska perioder och livsöden är att utgå från sig själv. En ökad historiemedvetenhet ökar också förståelsen för den egna individuella situationen, vare sig det handlar om maktstrukturer, sociala system eller känslolivet.
Detta kommer jag skriva mer om längre fram på Museum Mixtape.
Så vi hamnar i den diskussion där normkritik, identitetspolitik och inkludering blir stämplade som miljöpartistisk ideologi och den skulle då befläcka de fina museerna, bastionerna för absolut kunskap?
Det är få museer som inte försöker göra sitt innehåll relevant för fler, i det handlar det om att inkludera fler grupper i samhället med punktinsatser, vare sig det gäller nationella minoriteter eller grupper med gemensamma upplevelser som kan verka som identitetsskapande, det handlar om att ha ett modernt förhållningssätt till kunskap och i det ingår det att vara normkritisk. Vi ser fler och fler goda exempel på det i Museisverige.
Att Wong tror att museimedarbetare som arbetar på detta sätt går extremisters ärende ligger helt hos honom. Det är ett korkat uttalande.
Museisverige utvecklas i sin samtid som det alltid har gjort och sådana meningar rör oss inte i ryggen. De faller tillbaka på herr Wong som ett symptom på hans paranoia och hävdelsebehov.