Dags för nya kapitel i storyn om Hjorthuvudet på Etnografiska Museet i Stockholm. Yaquis i Arizona har med jämna mellanrum rest frågan om repatriering för detta för dem, heliga föremål som förvärvades av Etnografiska på 1930-talet.
Överintendenten tillika myndighetschefen för SMVK (som Etnografiska tillhör) Ann Follin intervjuas: – Vi kommer att resa för att bygga relationer, lära mer om det här föremålet. – Vi har inte tagit ställning till en eventuell repatriering, utan det här är en del i den process som vi som statlig myndighet är skyldiga att göra och det vill vi göra i dialog med yaquiföreträdare.
Intervjuad blev också Andrea Carman som i flera år har fört korrespondensen med museet. Hon har under lång tid jobbat med repatrieringsfrågor inom FN och hon upplever att det pågår en förändring, ett andligt skifte men också en förändring av synen på urfolk, där det är viktigt att arbete med urfolken i motsats till tidigare koloniala relationer.
Som vanligt är det regeringen som bestämmer i repatrieringsärenden av det här slaget. Återstår att se om Museilagen lyfter det på något sätt.
***Uppdaterat 9 december***
I Etnografiskas databas Carlotta kan man läsa mer om hjorthuvudet som har föremålsnummer 1937.19.0113
Tack till Magnus Johansson, SMVK
Förra fredagen 11 november slutreplikerade Ola Wong i SvD i den debatt som han varit med att starta.
Det är en text som hade kunnat komma tidigare från hans sida. Utrymmet han fått i dagspressen har varit orimligt stort med tanke på de argument han fört, de sakfel han presenterat och den ton han använt.
Slutrepliken är mer konstruktiv, även om den som vanligt skjuter alldeles för brett, och är mildare i det annars så fräna tilltalet. ”Museidebatten handlar om respekt för kunskap” (länk)
Rubriken är paradoxal för det är väl ändå Wong själv som uppvisat det mesta av respektlösheten i debatten och därutöver en snäv uppfattning om vad kunskap är och kan vara.
Nåväl, Wong lyckas ibland snickra ihop sina texter och den här hör väl till de bättre men det är ett genomskinligt resonemang. Det är uppenbarligen så att han söker sina allianser och framhäver de exempel från debatten som passar hans argument bäst, i linje med att positionera sig som en förkämpe för det som är sant och rent. Så enkelt är det förstås inte.
Igen, hela tiden har jag sagt att Wong har sina poänger men han är ute och cyklar i många avseenden.
Så jag gör som jag brukar och kommenterar utifrån det. Då kör vi:
1) Många håller med Wong
Utifrån debatten om att expertis och kunskaper på museer är eftersatt har kritik i skriftlig form kommit från Kungliga Vitterhetsakademien riktad mot Kulturdepartementet, och en kommentar från Svenska Akademiens kansli är inne på samma linje. Wong ser dem som sina allierade men det är också i denna specifika fråga om fackkunskaper. Ur sitt sammanhang får Wong det att låta som att Kungliga Vitterhetsakademien och Svenska Akademien stöder Wongs hela resonemang. Han nämner också en rad skribenter som också är kritiska mot museiverksamhet runtom i landet och mot den svenska museipolitiken. Några av dem har jag bemött här. Självklart har han gett sig i lag med Tiffany Jenkins, en brittisk traditionalist och imperialistisk museivän (som vi återkommer till då hon också talat på förra veckans Höstmöte)
2) Kvantitet.
75. Han har räknat lågt men så många debattinlägg har gjorts sedan Rapporten släpptes. De flesta håller med Wong ser han. Det är mycket möjligt att det är så. Men det är också ett kvitto på samhällsdebattens klimat. Ska vi se till kvalitet så är de relativt få sakliga, balanserade och insatta inlägg också de bästa. Wong refererar inte till dessa utan bara till de som bekräftar hans världsbild. De enda ”motståndare” han refererar till är kulturministern och Ann Follin. Har han ens läst Kerstin Smeds? Museum Mixtape har han bevisligen inte läst och jag bryr mig heller inte om han gör det eller inte.
Med den tonen Wong använt är det heller inte konstigt att museifolk aktar sig för att ge sig in en debatt där dunkla värderingar och insinuanta påhopp är en del.
3) Normkritik och Politik.
Detta kommer jag återkomma mer utförligt till. Men det är så att offentliga museer får sina uppdrag av politiken och normkritik är ett förhållningssätt, en metod för att göra innehållet relevant för fler. Det är inget direkt partipolitiskt, förra regeringen hade samma hållning. Det är ingen ideologi i det. Det är snarare en ideologi att hålla sig fast vid en norm. Är det det som Wong vill? Hålla fast vid normen? Eller tycker han att det inte finns några normer? Detta är bara en riktigt konstig ammunition mot Kulturministern och i förlängning den kommande Kulturarvsproppen.
4) Inringade övergripande problem
Wong tar upp dem som ”kunskapsförakt, problemet med marknadshyror, oseriösa glädjekalkyler /…/ [och] den moderna public management-versionen av leninismen: den alltmer odemokratiska centralismen.”
Det verkar vara gångbart att påpeka kunskapsförakt i kombination med politiker. Det positionerar en själv som debattör. Jag kan göra likadant då jag menar på att den som stått för mest förakt i den debatten är Wong själv. Hans resonemang vittnar om att han har just en snäv uppfattning av vad kunskap är.
Att museer till största delen är underfinansierade för den verksamhet de är ålagda att göra är ett gissel. Kalkyler, marknadshyror etc är en del utav det och det lär bli värre innan det blir bättre.
5) Historierevisionism
Här börjar det bli intressant. Synd att det är i fel sammanhang. Precis som med begreppet ”kunskapsförakt” är ”historierevisionism” gångbart för debattörer som vill framhäva sig egen duglighet. Wong använder det som exempel på hur historia används felaktigt för att lyfta samtida frågor. Ut ett historiebrukperspektiv hade det varit intressant att lyssna till en sådan debatt mellan Wong och någon representant från museet som jobbat med den exempelfierande utställningen.
6) Trump
Lägg av. Jag har varit kritisk mot detta resonemang och blivit provocerad av det tidigare. Lägg av. Wong och Jenkins menar att arbete med normkritik, jämlikhet och barnperspektiv skapar väljare för SD och Trump. Lägg av. Det är så idiotiskt. Om det är något som spelar SD och Trump i händerna så är det upprätthållande av normen och en exkluderanade nationalism. Så lägg av. Ni skämmer ut er och förolämpar hela museisektorn.
7) Slutklämmen ”Den väcker sådant engagemang för att den handlar om att värna respekt för sanning, gedigen kunskap, oberoende institutioner och vuxet tänkande. Det är värden som i detta populismens tidevarv behöver skyddas mer än någonsin, i världen och i Sverige.”
Bra formuleringar men som jag ser det hamnar Wongs resonemang i stort sett hela tiden på fel sida om allt det han nämner.
Han har flera gånger skrivit osant, flera gånger visat prov på snäv uppfattning om vad kunskap är, flera gånger haft en ovuxen ton och flera gånger visat sig ägnat sig åt populistiska resonemang.
Glashuset har inte en hel ruta nu.
***Uppdaterat 14 november, efter själva samtalet***
Den något överhettade museidebatten som ägt rum i höst var bl.a. ämnet för ett samtal idag och det var Riksförbundet Sveriges Museer som arrangerat det hela genom att koppla ihop Vårmötets teman om Mod och Makt med höstens svängiga debatt. ”När det hettar till” var rubriken och medverkade gjorde från museisektorn: Daniel Eklund, Sundsvalls museum, Eva Hansen, förstudien för Nationellt Demokrati- och migrationsmuseum i Malmö, samt Karl Magnusson och i bandad intervju Ann Follin, Statens museer för världskultur plus moderator Niklas Cserhalmi, Arbetets museum och styrelseledamot i Riksförbundet Sveriges museer.
Dessutom medverkade Gunilla Kindstrand, kulturjournalist som reflekterade över museerna och samhället i ett öppningsanförande.
(Ni såg väl också att Riksförbundet kommenterade höstens debatt i ett inlägg den 24 oktober… Läs det här (länk) )
Mina egna reflektioner är att sådana här samtal alltid är viktiga att föra.
Gunilla Kindstrand inledande anförande satte in den senaste tidens debatt i ett sammanhang och det var ett nyttigt grepp att få lyssna till. Man behöver inte hålla med om allt men det skapade förståelse för de breda dragen som museidebatten är en del av. Ja, det finns en ovana i sektorn att diskuteras på det här viset. Ja, på det stora hela är debatten bra för museisektorn men vi kanske också måste bli bättre på att formulera hur, vad och varför.
Kindstrands resonemang om identitet, historieberättande och betydelsen av minnen gav också mycket. Man blir också påmind och stärkt av det förtroendet som museer åtnjuter i sammanhanget och att museerna debatteras för att de är viktiga och för att vi har betydelsefulla institutioner. Kindstrand påpekar också att vi ska släppa in diskussionen i våra rum och visa prov på mod. Mod att ta diskussionen på allvar och vara öppna och generösa.
Efter det gick samtalet vidare i den inbjudna panelen efter deltagarnas anförande.
Vissa spår i diskussionerna kändes mer angelägna än andra.
Karl Magnusson talade om hur man hanterar hot och hur viktigt det är med att stötta sina pedagoger, sin frontpersonal och sina kommunikatörer i det arbetet.
Eva Hansen talade om museernas roll för det demokratiska samhällets utveckling.
Daniel Eklund talade om handlingar och konkreta exempel som spelar roll i att arbeta normkritiskt rent praktiskt.
Det talades om politikens inflytande över museer och det är tydligt att det inte finns en formulär avgränsning i den frågan. Offentliga museer är en del av politiskt styrda organisationer som delar ut uppdrag men enskilda politiker ska hållas på avstånd från detaljfrågor.
Det talades om att museidebatten är storstadsfixerad vilket bara är att instämma i. Stort fokus är på centralmuseerna. Den diskussionen behöver breddas.
Det talades om problemet är att man är så överens i museisektorn. Nu ser inte jag det som ett problem och jag tror inte att vi är så överens egentligen. Däremot får vi vara beredda att släppa konflikträdslor internt och diskutera frågor utifrån sak men det är ju så lätt, så lätt ibland att frågorna blir personliga.
Detta var ett samtal med intern touch, och om hur sektorn jobbar med frågor som dykt upp i debatten och på Vårmötet. Vill man ha friktion och mer konfrontativ diskussion så behöver några andra bjudas in. Såväl ledarskribenter som politiker. Vilket också Kindstrand var inne på. En Birgitta Rubin från DN hade exempelvis tor jag hade varit en bra samtalpart i kommande samtal, eller varför inte en mer traditionell debattör såsom Axxess PJ Ander Linder.
Slutligen, tyckte jag också att det var ett bra inslag med Ann Follin som återigen gav sin syn på höstens debatt på ett sakligt sätt. . Målen Follin formulerar med att förändringar sker för att bli angelägnare för fler är genomtänkta men också inte något unikt i sig för Världskulturmuseerna, utan är mål som arbetas med i hela Museisverige. Metoderna för att nå dit är däremot stridbara frågor. Återigen poängterar hon att det inte finns någon motstättning mellan forskning/kunskap och att vara relevant gentemot nya målgrupper. Det tål att sägas igen. Men det måste också uppfattas internt att den motsättningen inte finns och där blir det säkerligen konflikter kring resursfördelning i en något större dimension än på andra museer. Förändringsarbete är svårt.
Det gäller att hålla fokus, helt rätt. Det är ingen lätt sits alls
Jag twittrade loss igår under tiden. Tweetsen finns på hastagen #hetamuseer
Händelserik fredag minst sagt.
OBS i P1 sände idag en essä signerad kulturjournalisten Malin Krutmeijer med titeln ”Museerna och politiken” (länk)
Ett lugnt och metodiskt avvägt inslag som med goda exempel förundrades över skäligheten i Ola Wongs och hans likatänkandes argument.
Museer har alltid varit politiska vare sig det är medvetet eller omedvetet.
Hon finner heller inget särskilt kontroversiellt i Ann Follins rapport om Världskulturuppdraget och de föreslagna omskrivningarna. De är helt enkelt rimliga utifrån sitt sammanhang och utifrån ett sammanhang i sin samtid.
Jag håller samma linje.
Essän finns också som hel text på SR:s hemsida och jag gläds lite extra åt att man illustrerat den med en bild från Fred Wilsons utställning ”Dwellings of the Demons” på Världskulturmuseet. Den utställningen har verkligen format mig som museolog och museitjänsteman.
Jag bifogar Krutmeijers slutkläm här, den är effektfull (hela texten finns i länken ovan) ”Ska jag till slut våga mig på att ge ett sammanhang för den senast uppblossande debatten, så vill jag härleda den till 60-talet. Då fick de koloniala befrielserörelserna i Afrika, medborgarrättsrörelsen i USA, kvinnorörelsen och lite senare också gayrörelsen vind i seglen. De satte sin prägel på årtiondena som följde. Olika slags ojämlikheter, orättvisor och förtryck har erkänts, historien har faktiskt skrivits om. När folk idag diskuterar identitetspolitik, så är det rörelser med sådana här rötter de syftar på.
För nu ser vi motreaktionen. Det har gått för långt, sägs det, med alla krav på representation och normkritik och allt snack om tolkningsföreträde. Makten ligger inte alldeles stadigt där den brukade.
Det här bubblar i samhällsdebatten sedan ett tag nu, och ibland ligger det en del i vad de upprörda rösterna säger. Ibland är det ren konservatism som talar, och värre.
Oavsett så är det ohederligt att låtsas att man uttalar sin kritik från något slags objektiv, neutral position. Det är klassiskt maktspråk att säga att det bara är ens motståndare som är politisk, inte man själv.
Det här betyder inte att det saknas historiska fakta om till exempel Världskulturmuseernas samlingar. De förtjänar att ställas ut och berättas om. Men inte som om ingenting har hänt, och händer hela tiden.”
Dagens Nyheter försöker runda av museidebatten och deras slutreplik levereras av en splittrad Birgitta Rubin som vill kämpa för några museer men nedvärderar några andra. Efter en lovande inledning faller resonemangen på sina egna motsägelser. ”Vi måste tyvärr slåss för museernas existens” (länk)
Rubin skrev redan 30 september dvs samma dag som Follins rapport tillkännagavs och hon har följt utvecklingen av SMVK (Statens Myndighet för Världskultur) från början enligt egen utsago.
Nu skriver hon så igen och i inledningen kritiserar hon Wongs manér och tillstyrker behovet av förändring på museer för att bättre hänga med i samtiden.
Några av de poänger som Wong faktiskt har lyfter även Rubin: ”Äntligen närmar sig den spretiga debatten pudelns kärna – museernas hopplösa ekonomi, krympande kompetens och handlingsutrymme.”
Ja, det är väl något som vi skulle kunna vara ense om att föra debatten kring på ett sakligt och civiliserat sätt?
Problemet är att man utmålar överintendenten och myndighetschefen Ann Follin som någon form av skurk. I själva verket, vad officiella dokument gör gällande, har hon hanterat detta utifrån en historik, en logik baserad på slutledning och ett begränsat handlingsutrymme och signerat en rapport som inte hade kunnat formulerats på så många andra sätt. Jag upprepar mig i mina inlägg men det blir ju så när argumenten i på kultursidorna är så likadana. Till exempel: Sure, det är oklart när kostnader kan räknas hem som besparingar vid ett eventuellt nybygge och den kalkylen skulle kunna förtydligas ytterligare.
Det finns få kostnader att jobba med för att frigöra medel till verksamhet, det är personal och det är lokaler. Follin utges av Rubin att ”pipa försynt” om hyrorna vilket är en märklig tolkning av en statlig myndighetsrapport, dock uppenbarligen till för underminera Follins kompetens.
Hyrorna ÄR märkliga, det har sagts sedan dag ett och står ju också med i Follins rapport men det är inget som enkom drabbar staten. I det kommunala Göteborg ägs också museifastigheterna av ett kommunalt fastighetsbolag som tar ut marknadshyror. Går det att ta ett helhetsgrepp och inte bara se till de statliga museifastigheterna?, undrar jag.
Den nya ledningsstrukturen får sig också en känga. Det tycks för många iögonfallande att museicheferna ersatts med en chefsorganisation baserad på funktion. ”New Public Management” verkar vara ett gångbart skällsord och roten till det mesta onda. Rubin tolkar inte den nya chefsorganisationen som ett sätt att effektivisera verksamheten utan ett grepp för att underlätta toppstyrningen. Påståendet att museichefer skulle vara mer självständiga än de nya avdelningscheferna är inte underbyggt alls utan bara en konservativt laddad farhåga. Hennes citat: ”Dessa styrmetoder verkar särskilt populära i Göteborg, där en specialiserad chef för Röhsska museet låter vänta på sig”, är så apart och pantat i sammanhanget.
Vad vill hon säga med detta? Klumpa ihop New Public Management och toppstyrning som något som funkar i Göteborg men inte i Hufvudstaden? Det finns en diss här någonstans som Rubin försöker komma åt men det är som ett Yo’Mama-skämt utan poäng. Att Röhsska museets chefskap ser ut som det gör har mångbottnade orsaker, kortfattat rör det sig om en längre period av ekonomiska och psykosociala arbetsmiljöproblem och en kommande omorganisation av Kulturförvaltningen inom Göteborgs stad. Rubin kan gott undvika att använda dunkla argument baserade på fakta hon inte behärskar.
Rubin vänder sedan blicken just mot Göteborg för att haka på ”Kinakännarna” Lindqvist och Wong och nedlåter sig den bedrövliga jargong att kalla Världskulturmuseet (VKM) för ”Gökunge”. VKM:s kostnader står för 42 procent av SMVK:s totala budget mest för att man betalar en dyr hyra för sin nybyggda statliga fastighet. Likt tidigare Stockholmsentusiaster i debatten försöker Rubin nedvärdera Världskulturmuseets verksamhet med en rad personligt godtyckliga påståenden.
Precis som övriga VKM-kritiker använder hon HIV och Trafficking som exempel på nutidsproblem Världskulturmuseet gjort utställningar om. Hon hävdar, i mitt tycke helt felaktigt, att Världskulturmuseet egentligen inte är något museum utan ett kulturhus. Vansinne, naturligtvis. Världskulturmuseet förvaltar Göteborgs Etnografiska Museums gamla samlingar om 100 000 föremål och har använt dessa som bas för flera utställningar. Dessa samlingar och dessa utställningar nämns inte av Rubin och hennes gelikar alls.
Det är lågt, riktigt lågt och man undrar om de ens varit på museet i Göteborg eller vara reagerar på hörsägen. Om inte annat har de en väldigt snäv och konservativ syn på vad ett museum är och vilken roll det kan ha i samhället. Jag säger det igen: Världskulturmuseet i Göteborg höjde ribban för hela Museisverige. Det går inte att tänka sig ett museum likt de inom SVMK som inte har ett post-kolonialt och normkritiskt perspektiv, allt annat blir platt.
Det är heller inget giltigt argument att ondgöra sig över att VKM inte haft några basutställningar förrän nu. Helt enkelt därför att det från början aldrig varit meningen att VKM skulle ha några basutställningar. Rubin förfasas över att Bergrummet inte nämns i Follins rapport och utmålar det som en succé. *Host Host* säger jag. Ekonomiskt var det en förlustaffär och bara tilltaget att gå vidare med Bergrummet i Stockholm för några år sedan samtidigt som man inom SMVK försökte stänga Världskulturmuseets magasin i Mölndal för att flytta in hela klabbet i huset på Korsvägen var rätt så iögonfallande för att uttrycka det milt.
Bortkopplingen av Bergrummet är inte heller ett giltigt argument för att kritisera Follins rapport.
Utställningen ”Playground” har använts i debatten som ett slagträ och beskrivs av belackarna som en slags degenererad utställning som inte platsar i Stockholm alls, i alla fall inte på Etnografiska. Rubin sällar sig till Stockholmskritikerna som använt både okunskap och förolämpningar för att kritisera ”Playground” (Igen: utställningen nominerades till Årets Utställning 2016).
Rubin skriver: ”Världskulturmuseernas etiska utmaningar måste också hanteras. Kulturhistoriska och etnografiska museer har flest skelett i garderoben, historiskt belastade av ett etnocentriskt och ibland rasistiskt tänkande, med högar av skallar, ben och andra tvivelaktiga ting i samlingarna. Det mesta har dock en bakgrund i gåvor och vänskapliga, vetenskapliga utbyten, så det borde vara en hederssak för staten att ge museerna svängrum för att korrigera historieskrivningen och återbörda oetiskt förvärvade föremål, av både juridiska och humanitära skäl.”
Även om Rubin bevistat en intressant programpunkt på Etnografiska så är ovanstående frågeställningar exakt sådant som Världskulturmuseet ägnar sig åt. Det är på det stora hela ett motsägelsefullt resonemang.
Och ja, jag ser också fram emot en utställning om Syriens kulturarv.
Snart börjar det bli dags för mig att formulera en egen summering av denna debatt och rapporten från SMVK. Stay tuned!
För ett par veckor sedan skrev jag att kulturministern vann på teknisk knockout när hon replikerade Ola Wongs första artikel, den så omskrivna.
Nu gör hon, och kommunikatörerna på Kulturdepartementet det igen.
Nu i SvD med en Karin Boye-parafras: ”Det gör ont när teser brister” (länk)
Scenkonstmuseet gjorde det och nu gör Kulturministern det: höjer nivån på debatten.
Alice Bah Kuhnke ger prov på att ha ordning på torpet och förklarar lugnt och sansat hur det förhåller sig från hennes horisont. Hennes enkla målformulering dyker upp: ”Mer kultur till fler” och det gör också omnämnandet av den återuppståndna fri-entré-reformen.
Hon skriver: ”Den enda ideologiska styrning som jag ägnar mig åt vad gäller museernas verksamhet är att de ska få mer resurser och ökat oberoende. /…/ I slutet av året kommer mitt och regeringens förslag till en kulturarvspolitisk proposition att presenteras. Den principiella inriktningen för politiken är att öka oberoendet för våra museer som kunskapsinstitutioner, att skapa bättre organisatoriska förutsättningar samt att undanröja hinder så att fler människor kan ta del av verksamheten.
Kulturarvsfrågorna har stor aktualitet och är viktiga för samhället och dess utveckling. Förhoppningsvis kan debatten om kulturarvet nu också handla om hur vi på bästa sätt kan stärka förutsättningarna för kulturarvsarbetet. Vi behöver skapa en politisk enighet över blockgränsen för att bland annat öka museernas möjlighet att styra över sin egen verksamhet. Detta är särskilt viktigt i en tid när kulturen och det fria ordet begränsas i vår omvärld.”
Vad Wongs vidare argument beträffar så lyfter Bah Kuhnke syftet med den föreslagna utvecklingen av Statens Historiska Museer, hon förklarar att det som Wong tolkat som ett politiskt styrt uppdrag i själva verket är en återrapportering som även berör 80 andra statliga myndigheter, hon bemöter kritiken mot SMVK:s myndighetschef Ann Follin som ogrundad och lyfter hennes goda arbete på Tekniska innan hon tog steget till Världskulturmuseerna, hon avfärdar idén om att hon gett museerna i uppdrag att vara normkritiska och hon bemöter uppfattningen om att museerna skulle bli miljöpartistiskt politiserade med att citera promemorian om Ny myndighet för Sveriges Historia: ”Vilka perspektiv på den historiska utvecklingen som anläggs i verksamheten kommer sedan att vara upp till myndigheten själv att avgöra. Sådana avgöranden måste bygga på det befintliga kunskapsläget inom forskningen och på professionella överväganden i övrigt.”
Så, Ola Wong har återigen blivit avklädd med sakargument som dessutom håller tonen.
Nu borde det ringa någon liten varningsklocka hos Kultursidorna i Hufvudstaden och i provinserna om att karln inte riktigt håller kvalitet.
Det gör ont när knoppar brister och det gör ont att bli ägd. En andra gång. Av ett statsråd.
”We never, ever argue, we never calculate the currency we’ve spent I love you, you pay my rent”
Nu är det inte riktigt så gött Pet Shop Boys-igt det förhåller sig mellan SMVK, Statens Fastighetsverk och Kulturdepartementet.
Tre fd Intendenter från SMVK går till botten med det absurda hyresmodellsystemet som finns inom det statliga i dagens SvD. Det är ”kulturellt självmord” eller skott i foten om man så vill.
Nu har vi i stort sett samma modell inom det kommunala Göteborg men lyckas ändå bedriva verksamhet.
Intendenter lyfter också behovet av fackkompetens inom SMVK och det är väl klart att det måste finnas på museer. Museer med stora samlingar har en vid gräns för hur mycket fackkompetens som vore idealt för verksamheten.
Att finna rätt balans är nyckeln i det hela och många tycker att vågskålen tippat över åt fel håll på SMVK. Det har man såklart rätt att tycka. Överintendenten har som bekant aviserat att medel som frigörs från lokal är menade att gå till rekryteringar och verksamhet. Återstår att se vilka slags rekryteringar som man vill göra.
De fd intendenter som skriver i SvD är Elisabet Lind, F d intendent (Sydostasien) vid Etnografiska museet, Håkan Wahlquist, F d intendent (Asien) vid Etnografiska museet och Wilhelm Östberg, F d intendent (Afrika) vid Etnografiska museet.
Texten är väldisponerad och förefaller rimlig och saklig. Kredd för det i dessa dagar!
Staten begår kulturellt självmord (länk)
Stora ord är visserligen inte främmande för museifolk.
Inväntar rubriker som: Kulturdepartementet orsakar tsunami över magasinen
eller Alice Bah Kuhnke smittar Kina med böldpest
eller Ann Follin snärtar facket med ridpiska
eller Så förlänger Östasiatisk kunskap livet (hela listan)
Nu har Wong lyckats klämma sig in i DN också som en replik på Follins debattartikel i förra veckan där hon förtydligade rapporternas innehåll och bemötte några av argumentet som kastats i SMVK:s väg.
Wong har fått orimligt mycket utrymme i gammelmedias kulturredaktioner. SvD, GP, Expressen och nu DN publicerar hans texter, kanske mer intresserade av klick än debatten i sig?
Nåväl, vad skriver han nu då? Ja, han lyckas överträffa sig själv i sin beklämmande låga retoriknivå.
Jag har sagt hela tiden att hans resonemang har poänger men de är svåra att ta till sig dels för att somliga av hans argument har visat sig bygga på sakfel och dels för att han ständigt är så orimligt aggressiv och plump.
Jag kommenterar: Ett) Ja, det finns anledning att ifrågasätta den interna processen när nu facket signalerar om missförhållanden. Men det finns också mycket i interna processer vid förändringsarbeten som är just interna. De ska tas på allvar men på debattsidor blir frågorna fragmenterade. Två) Yeah, yeah. Vi vet alla om de hiskeligt höga hyrorna. Alla. Verkligen alla vet om dem. Tre) Återigen ger sig Wong på enskilda tjänstemän och som sökt tjänster och fått dem. För sina ledaregenskaper först och främst, enligt Follin. Ämnesexperter är inte nödvändigtvis bra chefer och ledare. Inte per automatik i alla fall. Sättet Wong attackerar de nya chefernas tidigare erfarenheter inom museisektorn är smaklöst. Fyra) Det är idiotiskt att framställa Follin som någon slags förfäktare av rasren ledning. Fem) Jo, det har varit lite otydligt om det är en sammanslagning av Stockholmsmuseerna eller en samlokalisering som föreslås. Och ja om så är fallet riskerar respektive varumärke stryka på foten. Sex) Nej, det är ingen nationell tragedi. Backabranden, Estonia, Tsunamin, Morden på Anna Lind och Olof Palme, Ådalen. Det är exempel på nationella tragedier. Besparingar inom en statlig museimyndighet är det inte. Sju) ”Det är tydligt att Follin och departementet inte tänkt igenom att förslagen upplevs som en kränkning av kineser och andra grupper i och utanför Sverige som ser att deras kulturarv inte uppskattas.” Tar man ansvar för en långsiktig ekonomisk hållbar organisation där medel frigörs till verksamhet kan man inte påstå att man inte uppskattar kulturarv oavsett vem man tycker att det tillhör. Det skulle kanske kunna upplevas som en kränkning av kineser men det argumentet känns mer som ett spelkort i Wongs lek än något som ett departement eller en myndighet skulle kunna bemöta. Än så länge i alla fall Åtta) Ja, det känns oklart om ett nybygge verkligen sparar på pengar på sikt. Nio) ”Om jag längtar efter ogenomtänkta åsikter och moralismer loggar jag in på Facebook.” – eller läser Ola Wong orera fritt på kultursidorna. Tio) Tolkningsföreträde är något som museer har problematiserat i över femton år. Wong lyfter frågan i svartvita termer. Att det blir antingen proffsigt med museiintendenter som avsändare eller amatörmässigt med besökarna som avsändare. Det är att visa sig ödmjuk att släppa på tolkningsföreträdet, att kontexter förändrar synen på föremålen. ”Horisonter”, en av Världskulturmuseets öppningsutställningar om Afrika var ett lysande exempel på hur det fungerade riktigt bra när museet släppte tolkningsföreträdet, precis som utställningen ”Dwellings of the Demons” av den fantastiske konceptartisten Fred Wilson. Det behöver inte alls vara så att ”bara den kunnige kan göra det svåra lättbegripligt”, som Wong beskriver. För att göra material relevant för en varierad publik så går det inte att hävda att en disputerad ämnesexpert är den enda som har rätt att förmedla kunskap om föremålet. Jag är också mån om museitjänstemäns professionalitet men man behöver vara både ödmjuk, generös och nyfiken på nya arbetssätt. Det kanske är så att bara den okunnige kan göra det svåra obegripligt men lika mycket är det så att bara den kunnige kan göra det svåra svårbegripligt, särskilt om man inte känner sin publik. Och nej, nej. Det finns vedertagna metoder och utvecklade arbetssätt för delaktighetsprocesser som skyddar museiprojekt från att bli kapade av extremistgrupper. Elva) Visst, Wong är i sin fulla rätt att slänga rapporterna i papperskorgen men vad händer sedan? Han efterlyser ny ledning på myndigheten. Han kommer inte vara nöjd förrän en sådan ledning förordar en avveckling av Världskulturmuseet, Göteborg och att Stockholmsmuseerna återgår till en tillvaro pre-SMVK. Det kommer inte att hända. Överintendent Follin har dragit de slutsatser hon har kunnat. Vill man frigöra medel till verksamhet så måste man se på vilka kostnader som går att effektivisera. Det är jättetråkigt men också inte särskilt konstigt. Fastighetskostnader och Personalkostnader. Där har du de poster som är att jobba med. Tyvärr är det så. Östergötlands museum varslar tio tjänster nu och flera länsmuseer har sagt upp personal för att frigöra medel. Follin har valt att samordna myndighetens resurser i form av lokaler och chefstjänster för att frigöra medel till verksamhet och nya medarbetare. Allt annat med de ekonomiska förutsättningarna och tidigare konsultrapporter hade varit otroligt märkligt. Igen, jättetråkigt men logiska slutledningar. Tolv) ”Den stora gökungen” är i det här fallet Världskulturmuseet, Göteborg och som en annan tidigare ”Kinakännare” tycker Wong att gökungen borde lämna boet och avvecklas. ”En seriös rapport hade fokuserat på att sparka ut gökungen” skriver han och det hade väl varit oseriöst om något. Totalt osolidariskt och meningslöst. Jag har skrivit om det tidigare här (länk). Ett museum mindre hade också sänkt de offentliga anslagen till Stockholmsmuseerna då Världskulturmuseets medel hade omfördelats till den aktör som skulle få ta hand om det museet. Men så långt tänker inte Wong. ”Deras utställningar om hiv/aids, trafficking, hbtq-frågor och hiphop lockar inte folkmassorna.” Det är en idiotisk kommentar. HIV/AIDS-utställningen ”No Name Fever” var också en av öppningsutställningarna i december 2004. Under 2005 hade Världskulturmuseet 382 500 besökare. Inga folkmassor? Samma år drog Östasiatiska 134 300 besökare. Men vem räknar, det är ju ingen tävling. Eller? Trafficking-utställningen var en av de viktigaste och tuffaste utställningar vi haft i Museisverige och gjorde starka intryck på allmänheten, gymnasieelever, statsministern och drottning Silvia. Den lilla men förträffliga Hip-Hop-utställningen ”Wild Style” som stod på museets entréplan i ett halvår 2008 vet jag inte ens om Wong har sett. Tretton) Politiken och museerna har ju Alice Bah Kuhnke redan svarat på och nämnt Kulturproppen och Museiutredningen därmed. Sen är det klart att offentliga museer får sina uppdrag ifrån politiken. Så är det. Att hitta en bra balans i det är en viktig fråga som bygger på ömsesidig respekt. Fjorton) All right. Jag förstår verkligen att de som tycker om Östasiatiska museet, dess ämnen och verksamhet är oroliga och det är bra att man gör sin röst hörd i frågan. Jag förstår verkligen den oron. Det är en naturlig reaktion och namninsamlingar och debattartiklar är utmärkta demokratiska tillvägagångssätt.
Emellertid är Wongs resonemang inte bara för breda och spretiga utan också aggressivt plumpa och förkastligt konfrontatoriska. Han har fått spy galla i fyra stora dagstidningar nu, det utrymmet är orimligt stort. Det är synd för jag tycker att det finns poänger, med sakligare ton och med färre personangrepp hade vi kunnat få en intressant debatt. Såsom den gestaltat sig nu liknar den snarare en häxjakt än något man önskar behöva bemöta.
Varför lägger jag ens energi på att skriva det här? Äh, jag tar ett glas portvin och kollar på Moonraker istället..
Precis när Expressen Kultur avslutat debatten slänger Aftonbladet nytt virke på brasan: Normkritiken är inte problemet (länk)
skriver Göran Sommerdahl och ser andra mer relevanta problem på Världskulturmuseerna än vad Normkritikkritikerna gör.
Göran S pekar med hela handen och säger ”Grejen är den att problemet inte är normkritik, det är toppstyrning, personalbrist och underfinansiering genom marknadshyror”, som den där snubben som suttit tyst över en stor stark Åbro vid pubbordet medan resten av sällskapet tjötat loss på paralleller till totalitära regimer och förföljelser av oliktänkande.
Han pekar också finger mot överintendent Follins rapport och beskriver den som obehövlig. Göran skriver: ”Den är för det första helt obehövlig, eftersom varje någorlunda intresserad iakttagare av utvecklingen sedan myndigheten tillkom 1 januari 1999 ändå vet var skon klämmer: Den ekonomiska kniptång som museerna genast hamnade i när Statens fastighetsverk (läs: finansdepartementet) beslöt att ”leka marknad”.”
Han fortsätter med att mena att Follin inte adresserar problemet med att bristen på kompetenta medarbetare är alltför stor, och att man i utredningen skickar tillbaka frågan till kulturdepartementet och regeringen tycker han är satiriskt roligt.
Han tycker att ledningsstrukturen borgar för toppstyrning och att den kvarvarande personalen är kompetent.
Vad jag tycker om detta?
OK. Även Göran S kan tagga ner några hekto.
Ett) Jag tycker att Follin i rapporten adresserar bemanningsproblemet i rapporten då det står att de föreslagna åtgärderna ska frigöra medel till rekryteringar.
Två) Det är klart att det är rätt och riktigt att skicka tillbaka frågan om statliga marknadshyror till makthavarna. Hade överintendenten inte gjort det, så hade det blivit ett jefla liv. Göran S får dock in en Strindberg-referens i sin text och för det för han 10 stilpoäng av Aftonbladets Kulturredaktion.
Tre) Japp. Ledningsstrukturen på SMVK är som riggad för toppstyrning. Det har funnits befogad kritik mot tidigare överintendenter. Follin har fått ett tufft uppdrag att driva på förändring genom besparing men det gör henne inte automatiskt till en toppstyrare.
Fyra) Ja, Världskulturmuseernas personal är kompetent och levererar bra produkter och jag hoppas att de står pall inför vad som komma skall och behåller sina skarpa sinnen och sin kreativitet.
Expressen Kultur har nu utlovat slutreplik i det som rätt tråkigt kallas ”Museidebatten”.
Wongs slutreplik från igår föregicks av en replik signerad Per Wirtén i fredags. Museidebatten för oss tillbaka till 1960-talet (länk) Wirtén listar sina ståndpunkt som tre invändningar mot Wongs. Han skriver bl.a.: ”Min andra invändning, /…/ är den underliga diskrepansen mellan innehållet i Ann Follins korta utredningar om Världskulturmuseernas framtid och Ola Wongs nedgörande beskrivning av dem. Hon summerade dem i DN den 11 oktober. Det finns inte ett spår av den berömda identitetspolitiken i dem – tvärtom. Wong lyckas inte förklara hur han läst dem. Det finns däremot andra utredningar om museer i allmänhet som utmynnat i intoleranta slutsatser. Jag har aldrig sett någon annan än möjligen upphovsmännen försvara dem i kulturdebatten. Det är uppenbart att konflikterna på Världskulturmuseerna om nödvändiga förändringar på grund av dålig ekonomi är infekterade. Jag skrev uttryckligen att jag inte vet om Follin är en dålig chef eller om personalen är onödigt motsträviga. Mitt val att inte ”välja sida” har utlöst ett hånfullt raseri. Wong citerar Eva Myrdal, forskare på Världskulturmuseerna, som efter att först lassat av sig oförskämdheter mot mig verkar antyda att man i framtiden inte kommer kunna inspireras av Östasiatiska museets samlingar. Det säger en del om tonläget. I synnerhet som Follins förslag handlar om att öka tillgängligheten. Min tredje invändning var att Wong inte klargör sin allvarliga anklagelse att Follin försöker använda museerna som vapen mot Sverigedemokraterna. Återigen hänvisar han till arbetet mot ”exkluderande krafter”. Men det innebär väl att man tar det demokratiska uppdraget på allvar? Jag utgår från att alla myndighetschefer – polischefer, rektorer, sjukhusdirektörer och museichefer – motverkar exkluderande krafter och förstärker inkluderande i sina verksamheter. Vem är emot detta? /…/ Grälen om Världskulturmuseerna verkar inte kunna avskiljas från det här större landskapet, vår samtid.”
Slutrepliken i ”debatten om Världskulturmuseerna och normkritiken” tilldelas i Expressen Kultur karln som dragit igång hela konkarongen som tagit plats på alla möjliga kultursidor: Ola Wong. Den normkritiska ketchupeffekten (länk)
Wong är sitt motsägelsefulla och paranoida resonemang trogen. Främste kombattant är nu snarare Wirtén än överintendent Follin. Han kallar bl.a. beslutet att bilda Världskulturmuseet för katastrofalt.
Han skriver också: ”Budskapen från exempelvis Historiska museet och Världskulturmuseerna handlar alltmer om att uppfostra publiken. Som framgår i Världskulturmuseernas organisationsplan och det redovisade regeringsuppdraget ska museerna engagera publiken i frågor om resursfördelning, klimat, mångfald, demokrati, migration och den av tjänstemän och politiker beslutade absoluta sanningen om historien och identiteter. Detta är vad ord såsom samtids- och ”framtidsrelevans” syftar på. Det blir då nödvändigt att frisera historien eftersom folk i det förflutna levde sina liv utan en tanke på om deras samhällen skulle kunna fungera som sedelärande exempel år 2016. Detaljer överdrivs medan det politiskt olämpliga tonas ned eller fördöms. Museerna, liksom övriga kulturinstitutioner, står och faller på allmänhetens förtroende. Tyvärr är de i full färd med att rasera sina grundstenar. De som hejar på tror att de är goda och progressiva. I verkligheten gör de jobbet åt extremisterna.”
OK, här är vi tillbaka till förmedlingsfrågan. I grund och botten är det högintressant diskussion som krokar i synen på museernas historiebruk. Förmedling av historia är aldrig opolitisk och objektiv. Historia är nu och sättet vi förstår forna kulturer, historiska perioder och livsöden är att utgå från sig själv. En ökad historiemedvetenhet ökar också förståelsen för den egna individuella situationen, vare sig det handlar om maktstrukturer, sociala system eller känslolivet.
Detta kommer jag skriva mer om längre fram på Museum Mixtape.
Så vi hamnar i den diskussion där normkritik, identitetspolitik och inkludering blir stämplade som miljöpartistisk ideologi och den skulle då befläcka de fina museerna, bastionerna för absolut kunskap?
Det är få museer som inte försöker göra sitt innehåll relevant för fler, i det handlar det om att inkludera fler grupper i samhället med punktinsatser, vare sig det gäller nationella minoriteter eller grupper med gemensamma upplevelser som kan verka som identitetsskapande, det handlar om att ha ett modernt förhållningssätt till kunskap och i det ingår det att vara normkritisk. Vi ser fler och fler goda exempel på det i Museisverige.
Att Wong tror att museimedarbetare som arbetar på detta sätt går extremisters ärende ligger helt hos honom. Det är ett korkat uttalande.
Museisverige utvecklas i sin samtid som det alltid har gjort och sådana meningar rör oss inte i ryggen. De faller tillbaka på herr Wong som ett symptom på hans paranoia och hävdelsebehov.
Ann Follin: Debatten baseras på osaklighet och förhastade slutsatser (länk)
Igår publicerades en text i DN signerad överintendenten på SMVK Ann Follin som både kommenterade de senaste två veckornas debatt och förtydligade vad hennes förslag i rapporten innebär i praktiken.
Texten föregicks av en publicering i SvD som tagit del av en facklig skrivelse till Kulturdepartementet där facken kritiserar Follin som chef och processen bakom rapporten. Sådant ska naturligtvis tas på allvar men vid stora förändringsprocesser kan svårigheter av den arten uppstå, särskilt när det finns en bakomliggande historik av missnöje. Just i detta ärende är avsaknaden av samsyn kring processen avgörande för motsättningarna.
Follins svar innehöll civiliserad saklighet och ton. Till exempel. För mig är det naturligt att de inlagor i debatten som man känt igen sig i bäst är signerade museimänniskor (Svanberg & Hyltén- Cavallius och nu Follin). Skönt är väl det!
Många av de skribenter som känt sig manade att formulera sig har, som jag ser det, inte varit intresserade av arbetssätt på museum och är uppenbart oinsatta i museisektorns nuläge, utmaningar och ambitioner. Som jag skrivit tidigare så är det ett stissigt debattklimat i Mediasverige som går den breda allmänheten förbi. Skribenter vill framhäva sig själva genom att sänka andra och redaktionerna räknar klick. Debatten har hamnat snett precis som Hylthén-Cavallius & Svanberg befarade i förra veckan.
Ann Follin skriver: ”Kulturarvsfrågor engagerar och den myndighet jag ansvarar för, Statens museer för världskultur, har på sistone varit i fokus för en intensiv kulturdebatt. Det välkomnar jag. Mer olyckligt är att denna diskussion har kommit att baseras på en hel del osaklighet och förhastade slutsatser. /…/ Kultur är något som ständigt skapas och omskapas. Nya frågor kommer att ställas som gör att samlingarna ständigt behöver tolkas och omtolkas. I detta ligger museernas möjlighet att ständigt kunna vara relevanta i sin egen tid. Det föreligger ingen motsättning mellan att vara vetenskapligt förankrade kunskapsinstitutioner och att vilja nå en större och bredare publik. Dessa båda utgångspunkter är istället en förutsättning för varandra. För att locka fler och kanske ovana besökare, krävs ett långsiktigt strategiskt publikarbete. Problemet är därmed inte Världskulturmuseernas vilja eller materialets potential, utan att resurser behöver frigöras till att utveckla verksamhet som kan svara mot befintliga och nya målgruppers behov. /…/ Det hade varit klädsamt om fler av dem som har gett sig in i debatten, också hade tagit del av våra rapporter till regeringen. Läs gärna. /…/ Förändringar väcker ofta känslor och oro. Ibland rent av motstånd. Jag har stor förståelse för att många värnar våra befintliga museibyggnader. Dessa är unika besöksmål med många fördelar – och vissa brister. Men att sätta själva byggnaderna i första rummet, skulle påverka myndighetens bemanningsnivå, det publika utbudet och möjligheten att beforska de samlingar vi förvaltar. Att nöja sig med vackra hus som vi inte har råd att utveckla verksamhet i, vore inte att ta ansvar för det uppdrag vi har.
Världskulturmuseerna har sedan sin tillblivelse 1999 producerat en mängd olika typer av utställningar och andra publika utbud. Myndighetens breda uppdrag – att arbeta med världen och de globala samlingarna som utgångspunkt – både möjliggör och kräver just denna bredd av verksamhet. I grunden är jag glad över den diskussion som nu pågår och känner ett stort stöd för vår verksamhet. Världskulturmuseerna är mer relevanta än någonsin och det är min absoluta övertygelse att vår verksamhet kan bli angelägen för fler.”
Jag är glad över att hennes text håller en sådan hög kvalitet. Det finns en genomgående förståelse och professionalitet i formuleringarna. Det är ödmjukt, konkret och visionärt på en och samma gång.
Med tanke på det mediadrev som pågått är denna publicering central.
***Uppdaterat 161015***
SMVK:s HR-chef Kristina Idskog har replikerat Brown och Wongs debattinlägg i GP om rekrytering och de nya chefernas kompetens. Replik: ”Vi har inte brutit mot reglerna” (länk) Hon skriver:
”Vi noterar även att skribenterna på ett beklagligt vis ifrågasätter meriter hos namngivna nyrekryterade chefer som ännu inte har tillträtt sina tjänster vid Världskulturmuseerna. Linda Lundberg och Annica Ewing, liksom de andra cheferna, är rekryterade för att vara just chefer. De ska leda arbetet och skapa förutsättningar för våra kompetenta specialister att utveckla verksamheten.”
”Blåsta debattörer” (länk)
En intressant vecka helt klart ur ett ur ett museidebattperspektiv.
Till och med Aftonbladets Fredrik Virtanen har gett sig in i detta nu.
Virtanen har en förmåga att pricka rätt i tonen i vår samtid, så även nu. Dessutom klär han av några av den senaste veckans debattörer.
”Alla debattörer hade blivit blåsta. Ingen hade orkat gå till källorna. Om påståendena om Bah Kuhnke var så hårresande fel blev jag lite nyfiken på hanteringen av slagträt i debatten, överintendent Ann Follin. Jag ringde och frågade när hon ”varit tydlig med att museerna ska användas i kampen mot Sverigedemokraterna” och var citatet ”motarbeta exkluderande krafter” kommer från. Follin förnekade bestämt partipolitik och visste inte var citatet kommer ifrån – men hon medgav absolut att museerna ska jobba ”inkluderande”. Som kulturjournalisten Johan Hilton, som också var inblandad i debatten innan den visade sig bygga på paranoida högerfantasier, skrev i DN: ”Varför är det fel om människor som arbetar på museer som ofta just hanterar frågor om mångkulturalism, religiöst förtryck och historiska perspektiv på minoriteter även erbjuds kompetensutveckling i queer och rasifiering? Jag måste erkänna att jag går bet på den punkten”. Samma här.”
Världskulturmuseerna: Rapportering på regeringsuppdrag (länk)
Höstens hittills hetaste potatis har anlänt. Bäst att läsa den innan man läser pressens alla krönikörer och debattörers reaktioner. De har en tendens att förstora upp saker. Jo, det är sant.
Egna kommentarer kommer senare
Museum Mixtape 