Förvärv av Hjorthuvud önskas ogjort

Dags för nya kapitel i storyn om Hjorthuvudet på Etnografiska Museet i Stockholm. Yaquis i Arizona har med jämna mellanrum rest frågan om repatriering för detta för dem, heliga föremål som förvärvades av Etnografiska på 1930-talet.

Det som ska hända nu är att en delegation från Världskulturmuseerna åker till USA för att träffa representanter från Yaqui.
Om detta kan man höra ett inslag på Sveriges Radio (länk)

Överintendenten tillika myndighetschefen för SMVK (som Etnografiska tillhör) Ann Follin intervjuas:
– Vi kommer att resa för att bygga relationer, lära mer om det här föremålet.
– Vi har inte tagit ställning till en eventuell repatriering, utan det här är en del i den process som vi som statlig myndighet är skyldiga att göra och det vill vi göra i dialog med yaquiföreträdare.

Intervjuad blev också Andrea Carman som i flera år har fört korrespondensen med museet. Hon har under lång tid jobbat med repatrieringsfrågor inom FN och hon upplever att det pågår en förändring, ett andligt skifte men också en förändring av synen på urfolk, där det är viktigt att arbete med urfolken i motsats till tidigare koloniala relationer.

Som vanligt är det regeringen som bestämmer i repatrieringsärenden av det här slaget. Återstår att se om Museilagen lyfter det på något sätt.

***Uppdaterat 9 december***
I Etnografiskas databas Carlotta kan man läsa mer om hjorthuvudet som har föremålsnummer 1937.19.0113
Tack till Magnus Johansson, SMVK

Ur Etnografiskas föremålsdatabas

Si Han startar starkt men faller på upploppet

Fredagar brukar innebära läsning om Östasiatiska. Idag är inget undantag. Denna gång är det Si Han, intendent på SMVK, placerad på nämnda museum och en av Ola Wongs källor.
”Att flytta Östasiatiska skulle utlösa en pr-kris för Sverige” (länk)

Det är en märklig rubrik, men visst försämrad nationell PR får väl vara med i konsekvensanalysen inför förändringarna på SMVK.
Si Hans första del av inlägget är intressant läsning och handlar om svensk-kinesiska kontakter inom det akademiska och i samband med Östasiatiskas bildande 1926. Si Han sätter in samlingarna i ett internationellt perspektiv och det är såklart alltid intressant. Museets förgrundsgestalt ”Kina-Gunnar” Andersson framställs som en driftig och duglig karl, det finns säkert andra versioner av hans liv och gärning men låt oss läsa Östasiatiska historieskrivning förbehållslöst. Det är ju ändå fredag.
Den argumenterande slutklämmen blir dock lite skevt levererad. Visst ska man värna sin institution men det blir märkligt när man framhäver just Kina och Östasiatiska som för viktiga (på raderna) och för fina (mellan raderna) för att sammanblandas ämnesmässigt med andra kulturer än svenska.
Gärdet beskrivs som ”förort”, Stockholms innerstad utan Östasiatiska beskrivs som segregerad med enbart vit kultur (”rasistisk” mellan raderna), och mellan samma rader beskrivs kulturpolitiken som styrt av SD eftersom segregationen och kultur inom Stockholms innerstad blir baserad på hudfärg.
Samlokaliseringsförslaget beskrivs som kulturförstöring och Marita Ulvskogs SMVK-projekt beskrivs som ännu ett misslyckat integrationsprojekt (vilka de andra är, är oklart) och UD beskrivs i hoppfulla men obstinata ordalag som ett kavalleri som borde rädda kungariket Sverige från ett PR-fiasko gentemot Kina.

Hur en flytt från Skeppsholmen för Östasiatiska påverkar  Öresundspendlarna, den svenska vapenexporten och Vattenfalls brunkol är ännu oklart.

Hur hamnade ett museum vid Korsvägen?

”Museet vid Korsvägen” är namnet på en avhandling som gick upp i våras signerad Johan Lund vid Göteborgs Universitet.
Den har även citerats under höstens debatt här och var.
Den finns tillgänglig här via LIBRIS (länk)

Avhandlingen framstår som intressant men tid- och koncentrationskrävande.
En som läst den är Klas Grinell, docent i idéhistoria och intendent på Världskulturmuseet.
Han har också författat en recension som nu publicerats på UtställningsEstetiskt Forum.
”Museidebattens snåriga origami (länk)”

Han skriver:
”Som bakgrund till höstens stora museidebatt ger avhandlingen en bred bild av motståndet mot, och diskussionen vid, etablerandet av Världskulturmuseerna.

Studien handlar alltså om vad som gjorde det möjligt att inrätta ett Världskulturmuseum (VKM) i Sverige 1999. Fokus ligger på ”de vetanden om samtiden” inom vilka det blev möjligt. Då det i början var ganska otydligt hur relationen mellan de olika museerna som diskuterades skulle se ut innehåller avhandlingen också en hel del om Statens museer för världskulturs (SMVK) tillblivelse.”

Slåss för Stockholms museers existens?

Dagens Nyheter försöker runda av museidebatten och deras slutreplik levereras av en splittrad Birgitta Rubin som vill kämpa för några museer men nedvärderar några andra. Efter en lovande inledning faller resonemangen på sina egna motsägelser.
”Vi måste tyvärr slåss för museernas existens” (länk)

Rubin skrev redan 30 september dvs samma dag som Follins rapport tillkännagavs och hon har följt utvecklingen av SMVK (Statens Myndighet för Världskultur) från början enligt egen utsago.
Nu skriver hon så igen och i inledningen kritiserar hon Wongs manér och tillstyrker behovet av förändring på museer för att bättre hänga med i samtiden.
Några av de poänger som Wong faktiskt har lyfter även Rubin:
”Äntligen närmar sig den spretiga debatten pudelns kärna – museernas hopplösa ekonomi, krympande kompetens och handlingsutrymme.”

Ja, det är väl något som vi skulle kunna vara ense om att föra debatten kring på ett sakligt och civiliserat sätt?
Problemet är att man utmålar överintendenten och myndighetschefen Ann Follin som någon form av skurk. I själva verket, vad officiella dokument gör gällande, har hon hanterat detta utifrån en historik, en logik baserad på slutledning och ett begränsat handlingsutrymme och signerat en rapport som inte hade kunnat formulerats på så många andra sätt. Jag upprepar mig i mina inlägg men det blir ju så när argumenten i på kultursidorna är så likadana. Till exempel: Sure, det är oklart när kostnader kan räknas hem som besparingar vid ett eventuellt nybygge och den kalkylen skulle kunna förtydligas ytterligare.
Det finns få kostnader att jobba med för att frigöra medel till verksamhet, det är personal och det är lokaler. Follin utges av Rubin att ”pipa försynt” om hyrorna vilket är en märklig tolkning av en statlig myndighetsrapport, dock uppenbarligen till för underminera Follins kompetens.
Hyrorna ÄR märkliga, det har sagts sedan dag ett och står ju också med i Follins rapport men det är inget som enkom drabbar staten. I det kommunala Göteborg ägs också museifastigheterna av ett kommunalt fastighetsbolag som tar ut marknadshyror. Går det att ta ett helhetsgrepp och inte bara se till de statliga museifastigheterna?,  undrar jag.
Den nya ledningsstrukturen får sig också en känga. Det tycks för många iögonfallande att museicheferna ersatts med en chefsorganisation baserad på funktion. ”New Public Management” verkar vara ett gångbart skällsord och roten till det mesta onda. Rubin tolkar inte den nya chefsorganisationen som ett sätt att effektivisera verksamheten utan ett grepp för att underlätta toppstyrningen. Påståendet att museichefer skulle vara mer självständiga än de nya avdelningscheferna är inte underbyggt alls utan bara en konservativt laddad farhåga. Hennes citat:
”Dessa styrmetoder verkar särskilt populära i Göteborg, där en specialiserad chef för Röhsska museet låter vänta på sig”, är så apart och pantat i sammanhanget.
Vad vill hon säga med detta? Klumpa ihop New Public Management och toppstyrning som något som funkar i Göteborg men inte i Hufvudstaden? Det finns en diss här någonstans som Rubin försöker komma åt men det är som ett Yo’Mama-skämt utan poäng. Att Röhsska museets chefskap ser ut som det gör har mångbottnade orsaker, kortfattat rör det sig om en längre period av ekonomiska och psykosociala arbetsmiljöproblem och en kommande omorganisation av Kulturförvaltningen inom Göteborgs stad. Rubin kan gott undvika att använda dunkla argument baserade på fakta hon inte behärskar.

Rubin vänder sedan blicken just mot Göteborg för att haka på ”Kinakännarna” Lindqvist och Wong och nedlåter sig den bedrövliga jargong att kalla Världskulturmuseet (VKM) för ”Gökunge”.  VKM:s kostnader står för 42 procent av SMVK:s totala budget mest för att man betalar en dyr hyra för sin nybyggda statliga fastighet. Likt tidigare Stockholmsentusiaster i debatten försöker Rubin nedvärdera Världskulturmuseets verksamhet med en rad personligt godtyckliga påståenden.
Precis som övriga VKM-kritiker använder hon HIV och Trafficking som exempel på nutidsproblem Världskulturmuseet gjort utställningar om. Hon hävdar, i mitt tycke helt felaktigt, att Världskulturmuseet egentligen inte är något museum utan ett kulturhus. Vansinne, naturligtvis. Världskulturmuseet förvaltar Göteborgs Etnografiska Museums gamla samlingar om 100 000 föremål och har använt dessa som bas för flera utställningar. Dessa samlingar och dessa utställningar nämns inte av Rubin och hennes gelikar alls.
Det är lågt, riktigt lågt och man undrar om de ens varit på museet i Göteborg eller vara reagerar på hörsägen. Om inte annat har de en väldigt snäv och konservativ syn på vad ett museum är och vilken roll det kan ha i samhället. Jag säger det igen: Världskulturmuseet i Göteborg höjde ribban för hela Museisverige. Det går inte att tänka sig ett museum likt de inom SVMK som inte har ett post-kolonialt och normkritiskt perspektiv, allt annat blir platt.
Det är heller inget giltigt argument att ondgöra sig över att VKM inte haft några basutställningar förrän nu. Helt enkelt därför att det från början aldrig varit meningen att VKM skulle ha några basutställningar.
Rubin förfasas över att Bergrummet inte nämns i Follins rapport och utmålar det som en succé. *Host Host* säger jag. Ekonomiskt var det en förlustaffär och bara tilltaget att gå vidare med Bergrummet i Stockholm för några år sedan samtidigt som man inom SMVK försökte stänga Världskulturmuseets magasin i Mölndal för att flytta in hela klabbet i huset på Korsvägen var rätt så iögonfallande för att uttrycka det milt.
Bortkopplingen av Bergrummet är inte heller ett giltigt argument för att kritisera Follins rapport.

Utställningen ”Playground” har använts i debatten som ett slagträ och beskrivs av belackarna som en slags degenererad utställning som inte platsar i Stockholm alls, i alla fall inte på Etnografiska. Rubin sällar sig till Stockholmskritikerna som använt både okunskap och förolämpningar för att kritisera ”Playground” (Igen: utställningen nominerades till Årets Utställning 2016).

Rubin skriver:
”Världskulturmuseernas etiska utmaningar måste också hanteras. Kulturhistoriska och etnografiska museer har flest skelett i garderoben, historiskt belastade av ett etnocentriskt och ibland rasistiskt tänkande, med högar av skallar, ben och andra tvivelaktiga ting i samlingarna. Det mesta har dock en bakgrund i gåvor och vänskapliga, vetenskapliga utbyten, så det borde vara en hederssak för staten att ge museerna svängrum för att korrigera historieskrivningen och återbörda oetiskt förvärvade föremål, av både juridiska och humanitära skäl.”
Även om Rubin bevistat en intressant programpunkt på Etnografiska så är ovanstående frågeställningar exakt sådant som Världskulturmuseet ägnar sig åt. Det är på det stora hela ett motsägelsefullt resonemang.
Och ja, jag ser också fram emot en utställning om Syriens kulturarv.

Snart börjar det bli dags för mig att formulera en egen summering av denna debatt och rapporten från SMVK. Stay tuned!

Skott i foten a.k.a Hyresmodellen, enligt fd intendenter

”We never, ever argue, we never calculate
the currency we’ve spent
I love you, you pay my rent”

Nu är det inte riktigt så gött Pet Shop Boys-igt det förhåller sig mellan SMVK, Statens Fastighetsverk och Kulturdepartementet.
Tre fd Intendenter från SMVK går till botten med det absurda hyresmodellsystemet som finns inom det statliga i dagens SvD. Det är ”kulturellt självmord” eller skott i foten om man så vill.

Nu har vi i stort sett samma modell inom det kommunala Göteborg men lyckas ändå bedriva verksamhet.
Intendenter lyfter också behovet av fackkompetens inom SMVK och det är väl klart att det måste finnas på museer. Museer med stora samlingar har en vid gräns för hur mycket fackkompetens som vore idealt för verksamheten.
Att finna rätt balans är nyckeln i det hela och många tycker att vågskålen tippat över åt fel håll på SMVK. Det har man såklart rätt att tycka. Överintendenten har som bekant aviserat att medel som frigörs från lokal är menade att gå till rekryteringar och verksamhet. Återstår att se vilka slags rekryteringar som man vill göra.
De fd intendenter som skriver i SvD är Elisabet Lind, F d intendent (Sydostasien) vid Etnografiska museet, Håkan Wahlquist, F d intendent (Asien) vid Etnografiska museet och Wilhelm Östberg, F d intendent (Afrika) vid Etnografiska museet.
Texten är väldisponerad och förefaller rimlig och saklig. Kredd för det i dessa dagar!

Staten begår kulturellt självmord (länk)
Stora ord är visserligen inte främmande för museifolk.
Inväntar rubriker som:
Kulturdepartementet orsakar tsunami över magasinen
eller
Alice Bah Kuhnke smittar Kina med böldpest
eller
Ann Follin snärtar facket med ridpiska
eller
Så förlänger Östasiatisk kunskap livet (hela listan)

Sommerdahl kör en ”Grejen är den…”

Precis när Expressen Kultur avslutat debatten slänger Aftonbladet nytt virke på brasan:
Normkritiken är inte problemet (länk)
skriver Göran Sommerdahl och ser andra mer relevanta problem på Världskulturmuseerna än vad Normkritikkritikerna gör.

Göran S pekar med hela handen och säger ”Grejen är den att problemet inte är normkritik, det är toppstyrning, personalbrist och underfinansiering genom marknadshyror”, som den där snubben som suttit tyst över en stor stark Åbro vid pubbordet medan resten av sällskapet tjötat loss på paralleller till totalitära regimer och förföljelser av oliktänkande.

Han pekar också finger mot överintendent Follins rapport och beskriver den som obehövlig. Göran skriver:
”Den är för det första helt obehövlig, eftersom varje någorlunda intresserad iakttagare av utvecklingen sedan myndigheten tillkom 1 januari 1999 ändå vet var skon klämmer: Den ekonomiska kniptång som museerna genast hamnade i när Statens fastighetsverk (läs: finansdepartementet) beslöt att ”leka marknad”.”

Han fortsätter med att mena att Follin inte adresserar problemet med att bristen på kompetenta medarbetare är alltför stor, och att man i utredningen skickar tillbaka frågan till kulturdepartementet och regeringen tycker han är satiriskt roligt.
Han tycker att ledningsstrukturen borgar för toppstyrning och att den kvarvarande personalen är kompetent.

Vad jag tycker om detta?
OK. Även Göran S kan tagga ner några hekto.
Ett) Jag tycker att Follin i rapporten adresserar bemanningsproblemet i rapporten då det står att de föreslagna åtgärderna ska frigöra medel till rekryteringar.
Två) Det är klart att det är rätt och riktigt att skicka tillbaka frågan om statliga marknadshyror till makthavarna. Hade överintendenten inte gjort det, så hade det blivit ett jefla liv. Göran S får dock in en Strindberg-referens i sin text och för det för han 10 stilpoäng av Aftonbladets Kulturredaktion.
Tre) Japp. Ledningsstrukturen på SMVK är som riggad för toppstyrning. Det har funnits befogad kritik mot tidigare överintendenter. Follin har fått ett tufft uppdrag att driva på förändring genom besparing men det gör henne inte automatiskt till en toppstyrare.
Fyra) Ja, Världskulturmuseernas personal är kompetent och levererar bra produkter och jag hoppas att de står pall inför vad som komma skall och behåller sina skarpa sinnen och sin kreativitet.

Sista ronden mellan Wirtén och Wong

Expressen Kultur har nu utlovat slutreplik i det som rätt tråkigt kallas ”Museidebatten”.
Wongs slutreplik från igår föregicks av en replik signerad Per Wirtén i fredags.
Museidebatten för oss tillbaka till 1960-talet (länk)
Wirtén listar sina ståndpunkt som tre invändningar mot Wongs. Han skriver bl.a.:
”Min andra invändning, /…/ är den underliga diskrepansen mellan innehållet i Ann Follins korta utredningar om Världskulturmuseernas framtid och Ola Wongs nedgörande beskrivning av dem.
Hon summerade dem i DN den 11 oktober. Det finns inte ett spår av den berömda identitetspolitiken i dem – tvärtom. Wong lyckas inte förklara hur han läst dem.
Det finns däremot andra utredningar om museer i allmänhet som utmynnat i intoleranta slutsatser. Jag har aldrig sett någon annan än möjligen upphovsmännen försvara dem i kulturdebatten.
Det är uppenbart att konflikterna på Världskulturmuseerna om nödvändiga förändringar på grund av dålig ekonomi är infekterade. Jag skrev uttryckligen att jag inte vet om Follin är en dålig chef eller om personalen är onödigt motsträviga.
Mitt val att inte ”välja sida” har utlöst ett hånfullt raseri. Wong citerar Eva Myrdal, forskare på Världskulturmuseerna, som efter att först lassat av sig oförskämdheter mot mig verkar antyda att man i framtiden inte kommer kunna inspireras av Östasiatiska museets samlingar.
Det säger en del om tonläget. I synnerhet som Follins förslag handlar om att öka tillgängligheten.
Min tredje invändning var att Wong inte klargör sin allvarliga anklagelse att Follin försöker använda museerna som vapen mot Sverigedemokraterna. Återigen hänvisar han till arbetet mot ”exkluderande krafter”.
Men det innebär väl att man tar det demokratiska uppdraget på allvar? Jag utgår från att alla myndighetschefer – polischefer, rektorer, sjukhusdirektörer och museichefer – motverkar exkluderande krafter och förstärker inkluderande i sina verksamheter. Vem är emot detta?
/…/
Grälen om Världskulturmuseerna verkar inte kunna avskiljas från det här större landskapet, vår samtid.”

Slutrepliken i ”debatten om Världskulturmuseerna och normkritiken” tilldelas i Expressen Kultur karln som dragit igång hela konkarongen som tagit plats på alla möjliga kultursidor: Ola Wong.
Den normkritiska ketchupeffekten (länk)
Wong är sitt motsägelsefulla och paranoida resonemang trogen. Främste kombattant är nu snarare Wirtén än överintendent Follin. Han kallar bl.a. beslutet att bilda Världskulturmuseet för katastrofalt.
Han skriver också:
”Budskapen från exempelvis Historiska museet och Världskulturmuseerna handlar alltmer om att uppfostra publiken. Som framgår i Världskulturmuseernas organisationsplan och det redovisade regeringsuppdraget ska museerna engagera publiken i frågor om resursfördelning, klimat, mångfald, demokrati, migration och den av tjänstemän och politiker beslutade absoluta sanningen om historien och identiteter. Detta är vad ord såsom samtids- och ”framtidsrelevans” syftar på.
Det blir då nödvändigt att frisera historien eftersom folk i det förflutna levde sina liv utan en tanke på om deras samhällen skulle kunna fungera som sedelärande exempel år 2016. Detaljer överdrivs medan det politiskt olämpliga tonas ned eller fördöms.
Museerna, liksom övriga kulturinstitutioner, står och faller på allmänhetens förtroende. Tyvärr är de i full färd med att rasera sina grundstenar. De som hejar på tror att de är goda och progressiva. I verkligheten gör de jobbet åt extremisterna.”

OK, här är vi tillbaka till förmedlingsfrågan. I grund och botten är det högintressant diskussion som krokar i synen på museernas historiebruk. Förmedling av historia är aldrig opolitisk och objektiv. Historia är nu och sättet vi förstår forna kulturer, historiska perioder och livsöden är att utgå från sig själv. En ökad historiemedvetenhet ökar också förståelsen för den egna individuella situationen, vare sig det handlar om maktstrukturer, sociala system eller känslolivet.
Detta kommer jag skriva mer om längre fram på Museum Mixtape.
Så vi hamnar i den diskussion där normkritik, identitetspolitik och inkludering blir stämplade som miljöpartistisk ideologi och den skulle då befläcka de fina museerna, bastionerna för absolut kunskap?
Det är få museer som inte försöker göra sitt innehåll relevant för fler, i det handlar det om att inkludera fler grupper i samhället med punktinsatser, vare sig det gäller nationella minoriteter eller grupper med gemensamma upplevelser som kan verka som identitetsskapande, det handlar om att ha ett modernt förhållningssätt till kunskap och i det ingår det att vara normkritisk. Vi ser fler och fler goda exempel på det i Museisverige.
Att Wong tror att museimedarbetare som arbetar på detta sätt går extremisters ärende ligger helt hos honom. Det är ett korkat uttalande.
Museisverige utvecklas i sin samtid som det alltid har gjort och sådana meningar rör oss inte i ryggen. De faller tillbaka på herr Wong som ett symptom på hans paranoia och hävdelsebehov.

Argument för samlingarna

Samlingarna är det som utmärker museer. Det är samlingarna som gör museerna unika. Hur varje enskilt museum använder sina samlingar finns det ingen standard för. Då museiverksamhet ständigt utvecklas uppstår diskussioner om prioriteringar och resursfördelningar. Stora samlingar kräver sina resurser. Och frågor kring bevarande, vård, tillgängliggörande, förvaltning och förvärv kräver sina prioriteringar.
Ämneskunskapen om samlingarnas innehåll och konservatorskunskapen är en del av museernas kärnverksamhet. Museiledningar runt om i världen funderar just nu över balansen i hur mycket av denna expertis som ska ligga internt respektive externt.
Världskulturmuseerna, eller SMVK, är inget undantag och i debatten har farhågor just om samlingarnas status yttrats från flera håll. Argumenten för en förbättrad samlingsförvaltning inom SMVK har varit av skild art. Ibland har de varit en del av en allmän galla men ibland är de väl avvägda. I helgen publicerade Aftonbladet Kultur en debattartikel som för omväxlings skull faktiskt var signerad två museianställda: Christian Mühlenbock, arkeolog och intendent som också varit tf museichef på Medelhavsmuseet den senaste tiden, och Eva Myrdal, seniorforskare främst förknippad med Östasiatiska museet.
”Säkra kompetensen på svenska museer” (länk)
De skriver:
”I museidebatten som pågår nu saknas själva hjärtefrågan: Hur säkras kunskapsarbetet med samlingarna?
/…/
Museerna har också ansvar för att föremålen som förvaltas och ställs ut får med sig en berättelse om sin ursprungliga kontext.
/…/
År 2006, innan den första stora personalneddragningen, arbetade sju ämneskunniga på Medelhavsmuseet (museichef och intendenter). I dag är det 1,25. På Etnografiska museet finns i dag en ämneskunnig intendent (det vill säga med inriktning på kulturantropologi/ socialantropologi), år 2012 arbetade fyra intendenter där.”

Det skribenterna lyfter ovan är viktiga frågor. Överintendentens rapport och inlagor i debatten gör också gällande att de tänkta besparingarna ska leda till nyrekryteringar så förhoppningsvis får det genomslag på önskat sätt. Nu kan jag bara utgå ifrån det som skrivs och det är naturligtvis möjligt att det som går att ledningens ord i pränt inte alltid efterlevs i praktiken.
Skribenternas diskussion om förmedling och konkreta sparförslag kring Stockholmsmuseerna hade behövt fler tecken.

En annan av akademiker frekvent delad text är författad av Frederick Whitling som skriver för Tidningen Kulturen: Statliga samlingar (länk)
Han har tidigare skrivit i ämnet vilket är intressant bara det. Han är alltså visat intresse pre-Wong. Dessutom har han läst överintendent Follins rapport och läst igenom de besparingsförslag som lyfts däri. Och han har läst Museiutredningen.
Whitling har poänger men försöker få sagt för mycket.
Det är relevant att ifrågasätta den faktiska besparingen i förslaget att bygga ett nytt museum i Stockholm med tanke på den astronomiska hyran för det nybyggda Världskulturmuseet i Göteborg.
Rapporten lyfter till regeringen behovet av att se över systemet med marknadshyror för statligt ägda kulturfastigheter. Flera debattörer har också lyft denna absurditet. Där finns en tydlig konsensus.
”Världskulturmuseet Stockholm” är en förvirrande term, det håller jag med om. SMVK svarar att Stockholmsmuseerna inte ska avvecklas men det verkar råda begreppsförvirring kring detta (min anmärkning). Hur ska museiverksamheter och institutioner definieras. Läser man förslagen är det avlägset att se hur Stockholmsmuseerna ska leva vidare under sina nuvarande namn.
Tillbaka till Withling, som också ser en sammanslagning (eller ”samlokalisering” som SMVK använder som begrepp) för Stockholmsmuseerna som ett hot mot museisamlingarna då han befarar repatrieringskrav. Jag delar inte den farhågan och såsom jag uppfattat tillhör museisamlingarna Myndigheten och inte varje enskild institution. Att de skulle lämna landet har jag svårt att se men det är självklart att de inte skulle vara särskilt tillgängliga under en flyttperiod. Att museisamlingarna i Stockholm skulle vara hotade är överdrivet.

I SMVK:s rapport om Världskulturuppdraget skriver man också ett förslag till ändring i Myndighetens instruktion:
”§1 Statens museer för världskultur har till uppgift att visa och levandegöra kulturer i världen med utgångspunkt i de samlingar myndigheten förvaltar.”

Formuleringen ”med utgångspunkt i de samlingar” är alltså förslag på ny text och med det säger logiken är man från SMVK:s håll önskar stärka museisamlingarnas roll inom den egna organisationen och inte tvärtom.

I vilket fall som helst så gillar akademiker Whitling och hans citat ur texten:
”Museer måste självfallet även kunna vara arenor för kritiska perspektiv och demokratiska samtal, dock inte på bekostnad av deras samlingar, av den oberoende forskningen och av fackkunskapen.”

Där är vi tillbaka till introduktionen där arbetet samlingarna anses hamna i obalans gällande prioriteringar och resursfördelningar. Den åsikten är legitim och den diskussionen måste vi våga föra. Men vi måste också vända oss till akademin och akademi till oss för att få struktur i våra samarbeten. Samlingarna behöver beforskas och universiteten behöver bli än bättre på att kunna använda sina intellekt och anställningar att kunskapa om materiell kultur.

”Osaklighet och förhastade slutsatser” : Follin ger svar på tal

Ann Follin: Debatten baseras på osaklighet och förhastade slutsatser (länk)
Igår publicerades en text i DN signerad överintendenten på SMVK Ann Follin som både kommenterade de senaste två veckornas debatt och förtydligade vad hennes förslag i rapporten innebär i praktiken.
Texten föregicks av en publicering i SvD som tagit del av en facklig skrivelse till Kulturdepartementet där facken kritiserar Follin som chef och processen bakom rapporten. Sådant ska naturligtvis tas på allvar men vid stora förändringsprocesser kan svårigheter av den arten uppstå, särskilt när det finns en bakomliggande historik av missnöje. Just i detta ärende är avsaknaden av samsyn kring processen avgörande för motsättningarna.

Follins svar innehöll civiliserad saklighet och ton. Till exempel. För mig är det naturligt att de inlagor i debatten som man känt igen sig i bäst är signerade museimänniskor (Svanberg & Hyltén- Cavallius och nu Follin). Skönt är väl det!
Många av de skribenter som känt sig manade att formulera sig har, som jag ser det, inte varit intresserade av arbetssätt på museum och är uppenbart oinsatta i museisektorns nuläge, utmaningar och ambitioner. Som jag skrivit tidigare så är det ett stissigt debattklimat i Mediasverige som går den breda allmänheten förbi. Skribenter vill framhäva sig själva genom att sänka andra och redaktionerna räknar klick. Debatten har hamnat snett precis som Hylthén-Cavallius & Svanberg befarade i förra veckan.

Ann Follin skriver:
”Kulturarvsfrågor engagerar och den myndighet jag ansvarar för, Statens museer för världskultur, har på sistone varit i fokus för en intensiv kulturdebatt. Det välkomnar jag. Mer olyckligt är att denna diskussion har kommit att baseras på en hel del osaklighet och förhastade slutsatser.
/…/
Kultur är något som ständigt skapas och omskapas. Nya frågor kommer att ställas som gör att samlingarna ständigt behöver tolkas och omtolkas. I detta ligger museernas möjlighet att ständigt kunna vara relevanta i sin egen tid.
Det föreligger ingen motsättning mellan att vara vetenskapligt förankrade kunskapsinstitutioner och att vilja nå en större och bredare publik. Dessa båda utgångspunkter är istället en förutsättning för varandra. För att locka fler och kanske ovana besökare, krävs ett långsiktigt strategiskt publikarbete.
Problemet är därmed inte Världskulturmuseernas vilja eller materialets potential, utan att resurser behöver frigöras till att utveckla verksamhet som kan svara mot befintliga och nya målgruppers behov.
/…/
Det hade varit klädsamt om fler av dem som har gett sig in i debatten, också hade tagit del av våra rapporter till regeringen. Läs gärna.
/…/
Förändringar väcker ofta känslor och oro. Ibland rent av motstånd. Jag har stor förståelse för att många värnar våra befintliga museibyggnader. Dessa är unika besöksmål med många fördelar – och vissa brister. Men att sätta själva byggnaderna i första rummet, skulle påverka myndighetens bemanningsnivå, det publika utbudet och möjligheten att beforska de samlingar vi förvaltar. Att nöja sig med vackra hus som vi inte har råd att utveckla verksamhet i, vore inte att ta ansvar för det uppdrag vi har.

Världskulturmuseerna har sedan sin tillblivelse 1999 producerat en mängd olika typer av utställningar och andra publika utbud. Myndighetens breda uppdrag – att arbeta med världen och de globala samlingarna som utgångspunkt – både möjliggör och kräver just denna bredd av verksamhet. I grunden är jag glad över den diskussion som nu pågår och känner ett stort stöd för vår verksamhet. Världskulturmuseerna är mer relevanta än någonsin och det är min absoluta övertygelse att vår verksamhet kan bli angelägen för fler.”

Jag är glad över att hennes text håller en sådan hög kvalitet. Det finns en genomgående förståelse och professionalitet i formuleringarna. Det är ödmjukt, konkret och visionärt på en och samma gång.
Med tanke på det mediadrev som pågått är denna publicering central.

Till detta har kommunikatörerna författat en utmärkt FAQ om hur läget är just nu (länk)

***Uppdaterat 161015***
SMVK:s HR-chef Kristina Idskog har replikerat Brown och Wongs debattinlägg  i GP om rekrytering och de nya chefernas kompetens.
Replik: ”Vi har inte brutit mot reglerna” (länk)
Hon skriver:
”Vi noterar även att skribenterna på ett beklagligt vis ifrågasätter meriter hos namngivna nyrekryterade chefer som ännu inte har tillträtt sina tjänster vid Världskulturmuseerna. Linda Lundberg och Annica Ewing, liksom de andra cheferna, är rekryterade för att vara just chefer. De ska leda arbetet och skapa förutsättningar för våra kompetenta specialister att utveckla verksamheten.”

Wong svingar vidare

Ola Wong har kastat av sig handskarna och svingar vidare barknogad. Det är klart att han har poänger men på det stora hela är det väldigt onyanserat.
Dåliga ekonomiska förutsättningar och förändringar är jobbiga, de skapar friktion och konflikter. Det är fullt naturligt.
Igen vill jag framhäva att det är olyckligt när traditionell ämneskunskap sätts som motpol till ett inkluderande förhållningssätt och modern teoretisk forskning. Det finns ingen motsättning, mer en eftersträvansvärd balans när resurser ska fördelas och strategier ska utformas. Men mer om det en annan gång.
Ola Wong svingar alltså i två nya ronder. Dels i ett lååååååågt svar till Kulturminister Alice Bah Kuhnke som ägde Wong i sin replik.
Vem är det som har kolonial blick egentligen? (länk)
Det tog tydligen skruv för nu minsann är den svenska statliga museiverksamheten offer för en slags totalitär regim som vill att museerna ska ägna sig åt propaganda. Jag har väldigt svårt att läsa in att post-kolonialism, normkritik, mänskliga rättigheter och jämställdhet skulle utgöra partipolitisk propaganda. Det är sådant som berikar en modern demokrati. Utan post-kolonialism hade Stockholmsmuseerna varit farligt konservativa och hopplöst irrelevanta. Världskulturmuseet i Göteborg höjde ribban för dem allihop.
Wong har tidigare skrivit att normkritik är den nya normen (vilket då skulle innebära att lyfta den traditionella normen skulle vara en slags normkritik mot normkritiken, ett idiotiskt resonemang om man följer det hela vägen). Den påstådda politiska maktpsykosen, den har jag missat.
Jag har hela tiden gett Wong och hans gelikar en eloge för deras engagemang i frågorna men ibland undrar jag om man verkligen är intresserad av museerna eller om man bara vill positionera sig själv i ett politisk medielandskap, sprätta skit på makten och få många klick.
Finns det något jag gillar med Wongs argument denna gång?
Inte mycket, men det finns en poäng i att man drar på sig stora kostnader i de föreslagna fastighetsprojekten som är tänkta att spara pengar. Den besparingseffekten blir på lång sikt.
Så till nästa rond. Denna gång i GP, och som boende i Göteborg har man bävat inför den dagen deras skarpaste pennor med det slöa omdömet Teodorescu och Lamotte skulle ge sig in i museidebatten. Det har de ännu inte gjort men väl lämnat utrymme åt Wong och en medskribent, ytterligare en Kinakännare: Louise Brown.
Konsulterna blir rika när världskulturmuseerna måste spara (länk)
Här lackar skribenterna ur på den nya organiseringen av chefsstrukturen på SMVK och på kostnader för konsultarvoden i samband med rapporten, organiseringen och rekrytering.
Konsultkostnader är alltid något som journalistiskt funkar att kritisera. Konsulter är dyra och man tycker att offentlig förvaltning borde lösa sina problem själva utan att lägga skattepengar på de kostsamma, onda konsulterna. Visst, OK, det är en klassisk argumentation.
Skribenterna lyfter internt missnöje och personalkriser. Ja, det har det varit på lite olika nivåer. Det har varit motsättningar, som jag berört i tidigare inlägg, och chefer i högsta ledningen som brustit i omdöme.
Skribenterna lyfter brist på mångfald bland cheferna. Det är helt riktigt. Det är ett jätteproblem men det gäller inte bara SMVK. Det gäller museisektorn i hela Sverige. Det är i regel så det ser ut, och problemen är inte begränsade till Sverige. I Storbritannien lyfter man också denna fråga som ett jättestort problem. Representation i personalgrupperna och inte minst i chefsleden är en jättestor utmaning. Här måste man jobba strategiskt med skolor och universitet för att på sikt få en större mångfald. Att dra in lokalvårdarnas bakgrund är kanske en retorisk poäng men också rätt smaklös i sammanhanget. Jag har också lokalvårdare födda utomlands på min enhet och jag förkastar de tankesätt som vill definiera chefen och lokalvårdaren som varandras motpoler i en hierarki.
Skribenterna lyfter de rekryterade chefernas kompetens som problem. OK, Wong och Brown, jag har problem med den här delen av er text. Jag tycker att det är riktigt lågt att ge sig på enskilda tjänstemäns kvalifikationer och erfarenheter. De har sökt tjänsterna med ambition att tillföra organisationen något bra. De förtjänar inte att bli uthängda som olämpliga av Kultursveriges ”flavour of the month”. Fortsätt att svinga mot överintendent Ann Follin istället och den formulerade kravprofilen för tjänsterna. Det är den ni borde rikta er kritik mot, inte mot någon enskild person som varit tillräckligt intresserad för att söka och sedan fått tjänsten. Det hade varit fair. Det här greppet ni kör med, är det inte.

***Uppdaterad 161012***
Bryr sig inte vänstern om kunskapsförfallet? (länk)
Expressen har fått sig ett litet eget kulturbråk på sina sidor. Wong är förnärmad av Wirtén och även Aftonbladets Virtanen nu och är särskilt ute efter Wirtén med diverse argument. Han släpper också namnet på en av sina källor inom SMVK. Wong upprepar sig och det med ett tilltal som sänker seriositetens nivå till minusgrader. Av alla de som skrivit om det här de senaste två veckorna väljer han att lyfta Lindstrand & Forsberg. Deras två texter anser jag, som museiprofessionellt, vara två riktiga lågvattenmärken i debatten. Mer bevis för yttrandefrihet än seriösa inlägg i en diskussion för yrkesverksamma museitjänstemän.

Förkastligt förslag: ”Staten borde släppa Världskulturmuseet”

Staten borde släppa Världskulturmuseet (länk)
Expressen framstår som en klen deltagare i museidebatten.
Paranoid och oinsatt gjorde Anna Dahlberg bort sig häromdagen förledd av Ola Wongs galenskaper.
Nu har man gett utrymme åt en Kinakännare och tidigare ledamot av myndigheten Statens museer för Världskultur (SMVK): Christina Lindqvist.
Jag respekterar hennes sakkunskaper om kinesisk kultur och uppskattar att hon är engagerad i frågan. Jag förstår också oron över att man upplever att sakkunskaper lämnar museerna och oron över chefernas nya organisation.
Som en kommentar på SMVK:s dåliga ekonomi ser hon hellre att myndigheten avvecklar Världskulturmuseet (VKM) i Göteborg som hon beskriver som en gökunge. Ja, man sätter Lapsang Souchongen i halsen.
Visst har VKM en astronomisk hyra som i bokföringen är anmärkningsvärd men det är verkligen en galen väg att gå. Logisk för en traditionellt hållen akademiker som känner sig hemmastadd på Östasiatiska. Solidariteten finns bara så länge osten räcker till alla kyrkråttor.
Det har alltid funnits två primära motsättningar som drabbat VKM:
1) Motsättningen Göteborg-Stockholm.
I Stockholm har man alltid varit skeptisk mot det nya museet i Göteborg. Samlingarna tog staten över från Göteborgs kommunala Etnografiska museum men innan det ryktades det om att Stockholmsmuseerna skulle läggas ned och flyttas till Göteborg. Helt osant naturligtvis. Världskulturmuseet i Göteborg hade en klart normkritisk och postkolonial profil som idag behövs mer än någonsin. Sådant som inte funkade på VKM i Göteborg ifråga om förmedling och termer funkade fint i Stockholm till en början. Ordet ”Indian” är ett exempel Sydamerikaexperten och smugglaren Ulf Lewin är ett annat. Myndigheten gick inte i takt. En myndighet som dessutom placerades i Göteborg vilket den tidigare överintendenten i smyg flyttade till Stockholm.

2) Motsättningen Socialdemokrat-Moderat.
VKM i Göteborg var i mångt och mycket ett socialdemokratiskt kulturprojekt signerat Marita Ulvskog och Leif Pagrotsky. Under den moderata kulturministern blommade inte direkt verksamheten, snarare tvärtom. Högern har i allmänhet inte sett nyttan med VKM och tyckt att det varit ett suspekt projekt på socialdemokratiskt ideologiska premisser.

Nåväl, ska vi se på Lindqvists argument?
Hon lyfter Stockholmsmuseernas samlingar och målar fan på väggen vad gäller den beryktade ”sammanslagningen” (som egentligen inget vet vad den skulle innebära än).
Hon tycker att Göteborgs Världskulturmuseum har en jättehög hyra.
– Visst är det så. Ett nybyggt, modernt hus med statlig fastighetsägare. klart som tusan att det blir dyrt. Men det finns hur många museer som helst som sitter i samma rävsax. Staten hyr av staten och betalar med statliga skattemedel. Skattemedel som bokstavligen vänder i dörren när de går från Kulturdepartementet till Statens Fastighetsverk. Vi har samma krux i Göteborg. Kommunens skattepengar vänder i dörren och går från Kulturförvaltningen till kommunala fastighetsbolaget Higab. Det är ett systemfel som måste lösas på sikt.
Hon tycker att Världskulturmuseets lokaler är överdimensionerade för verksamheten och samlingarna.
– Jaha, nu hade man ju samlingarna i en annan fastighet men dessa ansågs vara för dyra och hela rasket skulle flytta in i själva museibyggnaden vid Korsvägen. De planerna är nu på is, gudskelov. Hade myndigheten suttit kvar och hade inte Universitet sjabblat bort samarbetet mellan Museion och VKM så hade museet kunnat bli sådär grymt som det kändes när det öppnade.
Hon tycker att Världskulturmuseet med fördel kan samordnas med Liseberg, Universeum och Svenska Mässan eftersom man har fokus på nutidshistoria & livsstilar och vill vara en mötesplats samt har gjort utställningar om HIV/AIDS, Trafficking, Hip Hop, och HBTQ-frågor.
– Ok, här spricker det rejält. Hon har bevisligen varit i Göteborg för står man på Korsvägen kan man se alla de fyra institutioner hon nämner: ett kommunalt bolag, två stiftelseägda aktiebolag och ett statligt museum. Hur den organisatoriska samordningen ska se ut har inte Lindqvist tänkt vidare på men åker man 2:ans spårvagn från Centralen är man där på ett litet kick. Om hon tänker sig en heldag med Båtmässa, regnskog, spunnet socker, Sagoslottet och HIV/AIDS är det ju klockrent att kunna köpa en familjebiljett till alltihop.
Att hon inte ser Världskulturmuseets innehåll som museiämnen är så reaktionärt att klockorna stannar. Dom stannar och börjar röra sig bakåt.
Hon tycker att det borde bli pengar över till Stockholmsmuseerna.
– Kanske det. Troligen inte så mycket. Gör man sig av med en institution minskar rimligtvis anslagen med motsvarande belopp.

Vad säger Lindqvist inte?
Hon nämner inte den ekonomiskt misslyckade satsningen på Bergrummet i Stockholm. Hade man undvikit den hade åtskilliga medel sparats. Men man resonerade tydligen utifrån Sally Santessons gamla devis: ”Det går inte att bromsa sig ur en uppförsbacke”. Hon var från Göteborg f ö.
Hon nämner inte Världskulturmuseets samlingar på drygt 100 000 föremål. Fantastiska etnografiska samlingar insamlade av Nordenskiöld och Skottsberg för att nämna några gentlemen. Dessutom med flera relevanta nyligen insamlade föremål. Varför nämner hon inte dom i sammanhanget. Det är bara Stockholmsmuseernas samlingar som beskrivs i positiva ordalag, det är väldigt genomskinligt, och väldigt lågt.
Vad som skulle hända med Världskulturmuseets samlingar om museet avvecklades är dunkelt i Lindqvists resonemang.

Att Expressens redaktör Karin Mattsson står bredvid och hejar på är ett symtom på en röta.

Världskulturmuseerna: Den faktiska rapporten

Världskulturmuseerna: Rapportering på regeringsuppdrag (länk)
Höstens hittills hetaste potatis har anlänt. Bäst att läsa den innan man läser pressens alla krönikörer och debattörers reaktioner. De har en tendens att förstora upp saker. Jo, det är sant.
Egna kommentarer kommer senare

Wong kritisk till kritik och till Bah Kuhnke och Världskulturmuseerna

”Bah Kuhnkes kulturpolitik hotar kulturarvet” (länk)
Ola Wong på Svenska Dagbladet har fått en förhandstitt på rapporten gällande Världskulturmuseernas framtid.
Han är inte särskilt nöjd och pekar ut kulturminister Alice Bah Kuhnke som boven i dramat och menar på att ”hennes” politik hotar Kulturarvet.

”Vad som nu sker med Världskulturmuseerna är ett mikrokosmos av en kulturpolitik som gått vilse i postkolonialt tänkande och en kvävande norm av normkritik. Den växer ur en populistisk idévärld där tron på objektiva fakta förnekas och därmed också behovet av museer som institution för att samla, upptäcka och sprida kunskap.”

Man kan uppskatta Wongs engagemang i frågan och att museerna blir föremål för debatt. Däremot är hans ton i överkant hård, hans resonemang präglat av en traditionell syn på museer och hans parallell till diktaturens Kina befängd. Dessutom får man en känsla av att Wong bygger sin text på uppfattningar och citat som inte stämmer överens med verkligheten.

Det är ingen idé att gå i direkt svaromål med Mr Wong för repliker lär inte vänta på sig.
Dessutom kommer överintendent Follins rapport om Världskulturmuseerna på fredag.
Tyvärr lär många instämma med Wong utan att ha läst den kommande rapporten. Förändringar berör men ibland halkar man i resonemanget. Det är olyckligt att frågor om kunskap och samlingar respektive representation, tillgänglighet och normkritik framställs som varandras motpoler.
De är de verkligen inte, vilket jag lär få anledning att återkomma till.

Wong citerar en orolig Leif Petzäll numera 81 år och före detta museichef för Ulricehamns Konst- och Östasiatiska museum för att ge mera tyngd till sin argumentation. Det borde han ha låtit bli. Petzäll har ingen som helst museologisk tyngd. Han är säkerligen väldigt påläst på Kinas historia men har man erkänt att man medvetet köpt illegalt utgrävda artefakter från Kina och även personligen smugglat ut artefakter ur Kina så har man ingen trovärdighet. Alls.