Häromveckan gästades min arbetsplats Göteborgs stadsmuseum av Lotta Björkman, som föreläser om normkritisk pedagogik och hur man kan arbeta med det.
Hos oss var hon en av många bra programpunkter som vi hade på vår interna tillgänglighetsdag för personalen på museet som arrangerades av medarbetarna i vårt FunkTek-projekt.
Så jag tog ett snack med Lotta efteråt om normkritik, dels för att det är ett viktigt och nödvändigt perspektiv att arbeta med på museer och dels med tanke på den något urspårade museidebatten om just normkritik.
Det blev också en utmärkt ingång till min intervjuserie ”Fem Frågor till…”
Hej Lotta!
På vilket sätt är ”Normer” både ett positivt och negativt begrepp?
Jag brukar beskriva det som att det finns möjliggörande och begränsande normer. Möjliggörande normer är de normer som på olika sätt demokratiserar mellanmänskliga möten och samhället i stort. Exempelvis normer som handlar om att fördela taltid jämlik, som styr turtagande vid lek eller hur vi lyssnar på andra, samt normer som säger att vi ska hjälpa dem som behöver osv. Normer är på detta sätt positiva eftersom de kan skapa jämlikt utrymme, motverka diskriminering och skapa trygghet. Normer blir dock problematiska när de börjar begränsa människor, både i relation till sig själva och varandra. När normen säger vilket sätt att vara som är ”rätt” och därmed utesluter eller till och med bestraffar den som inte passar in i detta rätta. Dessa begränsande normer är negativa eftersom de utövar makt och gör att människor inte blir fria att vara de som de vill vara eller lära det som finns att lära.
Hur skulle museer kunna arbeta mer effektivt med normkritik?
Normkritik är ett sätt att analysera sin verksamhet, i detta fall sitt museum, i syfte att upptäcka vilka begränsande (negativa) normer som finns i exempelvis social miljö (bemötande), lärmiljö (innehåll) och fysisk miljö. Utifrån denna analys kan sedan ett normkreativt förändringsarbete påbörjas där museet kan göra medvetna val som bidrar till att öppna upp och möjliggöra för fler perspektiv, innehåll och miljöer. Det effektiva i detta är att museet på detta sätt kan bli än mer relevanta och inkluderande för fler människor, men också nytänkande och utvecklande.
Kan du nämna några bra exempel på hur museer arbetat med normkritiska perspektiv?
Historiska museet i Stockholm, Arbetets museum i Norrköping och Världskulturmuseet i Göteborg är några exempel på museum som arbetat med detta perspektiv. Dels i befintliga utställningar, som Historiska museet som har granskat och utvecklat sina fasta utställningar med detta perspektiv men också med riktade utställningar som bidrar till kunskapsutveckling gällande normer och det normkritiska perspektivet. Ex. den utställning som Arbetets museum producerade redan 2004 som hette ”Normen skaver” och Världskulturmuseets utställning ”Playground” (2015).
I medial samhällsdebatt finns det skribenter som oroar sig för att normkritik är den nya normen. Hur ser du på det?
Hrm. Det är en väldigt svår fråga att svara på. Jag som arbetat med dessa frågor länge tänker att den mediala debatten är väldigt ounderbyggd gällande vad det normkritiska perspektivet handlar om och syftar till. Det handlar ofta om det som idéhistorikern Sven-Eric Liedman beskriver som anektodisk evidens. Begreppet utvecklades och har sin utgångspunkt i ett pedagogiskt perspektiv och syftar till att utveckla människor och samhälle genom reflekterade lärprocesser gällande både sin verksamhet och sig själv. Det är på inget sätt en politisk process. Sedan kan jag ha förståelse för att det kan uppfattas på detta sätt, mycket beroende på hur den mediala diskussionen sett ut men också beroende på den generellt polariserade (och onyanserade) diskussion som förs i samhället generellt idag. Men bara för att en diskussion förs på ett visst sätt i medierna och i de generella ”samhällssanningarna” så betyder det ju inte att det är så. Det borde vi ju verkligen lärt av historien. Jag skulle inte arbetat så länge och så hängivet med detta perspektiv om det var kopplat till någon slags politisk agenda, jag är pedagog. För mig är det normkritiska perspektivet ett väldigt användbart verktyg i pedagogiskt arbete och i arbete med verksamhetsutveckling i enlighet med mänskliga rättigheter.
Normkritiskt perspektiv är för många museianställda något naturligt för att göra verksamhetens innehåll tillgängligt och relevant för fler. Hur kan det vara så kontroversiellt?
Kanske för att man är rädd tänker jag, för att förändring alltid är lite obehagligt. Vi vet vad vi har men inte vad vi får. Eller för att det är jobbigt, det kräver ju onekligen att vi ger oss in i en lärprocess och det är ju energikrävande. Men om vi tänker som vi alltid tänkt, då kommer vi göra som vi alltid har gjort och då kommer det bli som det alltid har varit. Kanske tänker vissa att det är just det museum ska göra, bevara men inte utveckla. Då förstår jag att detta perspektiv kan kännas kontroversiellt. Men för dem av oss som inte gör det så är det normkritiska perspektivet ett suveränt verktyg för att skapa nytt och vara relevant, för alla.
Tack, Lotta för intressanta svar!
För den som vill få en fördjupad och underbyggd bild av vad de normkritiska perspektivet innebär i grunden rekommenderar Lotta Bildningsbyråns avsnitt på temat: https://sverigesradio.se/sida/avsnitt/792132?programid=3839 eller sydsvenskans i alla fall något nyanserade artikel på temat: http://www.sydsvenskan.se/2016-11-13/stormen-om-normen. För den som vill skapa sig en verkligt underbyggd analys så går det alltid att läsa boken ”Normkritisk pedagogik – makt lärande och strategier för förändring” (2020) där Lotta och de andra som etablerade begreppet formulerar vad det handlar om.
Vill ni boka Lotta som föreläsare vilket jag rekommenderar varmt så hittar ni hemsidan för hennes företag Björkmans Pedagogiska HÄR (länk)
Saxat:
Museum Mixtape 